En kur antidepressiva

När Salem Al Fakir för kvällen fått på sig glasögon inser man plötsligt det man borde förstått från början. Han är en yngre musikalisk klon av Elvis Costello. Båda fyller sina charmiga poplåtar med struttiga vändningar, båda kramas sönder av recensenter, och båda gör musik som föräldrar tackar högre makter för att deras tonåringar gillar, eftersom de också är sprängfyllda av klassisk musikalisk skolning.
Sällan har det hörts så många aaa! och wou! på Culturum.
Salem ska höras live. För hans storhet ligger inte i en fantastisk sångröst, som snarare är lite klen och Grodan Kermit-artad. Inte heller bygger den på några fantastiska låtar. Han gör småfina låtar, som på skiva har en tendens att inte lyfta. Men på scen fyller han dem med så mycket musikaliska trollerier, hyss, växlande harmonier och rytmisk dramaturgi att de växer flera meter. Som när han under låten Astrounaut går upp i de högre delarna av klaviaturet.
Leendena sprider sig som en brand i en julbocksfabrik.
Dessutom lyckas han spela pianosolon som inte bara förtjänar pliktskyldiga jazzapplåder utan faktiskt är roliga att lyssna på. På riktigt.
Och så det där med att han är ett charmtroll. Och charmtroll får man sällan nog av. Särskilt inte om de är musikaliska underbarn som delar ut hela apotek av antidepressiva poppiller.