En blodröd triumf för hämnden

Och jag satt oavbrutet fångad hela tiden. På helspänn. Ofta med rysningar av skräckblandad njutning. Och med kårar genom hela kroppen under den stora scenen när äntligen Elektra känner igen att främlingen är hennes egen bror Orestes. Han som nu ska hämnas och döda deras mor och hennes älskare som hämnd för att dessa två dödat deras fader Agamemnon.
Handlingen är alltså Hugo von Hofmannsthals version av Sofokles tragedi med rötter djupt i forngrekiskt förkristen mytologi.
Ändå är det inte självklart att rekommendera ett besök på Operan.
Man måste då stå ut med den gräsligaste blodtörst och ett hämndbegär som gått över gränsen till det psykiskt sjuka. Och detta till Richard Strauss allra mest gastkramande musik från 1909 i en timme och trekvart utan paus.
Men samtidigt får Pier Giorgio Morandi Hovkapellet och solisterna att spela och sjunga hur mjukt och lyriskt som helst och håller igen på morrningar och granitsvarta block och skrik tills de verkligen behövs.
Nej, det som klyver mig är uppdateringen till vår tid med damer med uppsatt hår, stilettklackade skor och finaste festblåsor.
Visst är den rosaröda färgskalan vacker och visst förstår jag att brott föder brott och evigt hämndbegär även i dag.
Men blir det inte tråkigt med en enda blodröd vägg hela tiden på scenen och agerandet längst fram vid rampen?
Nja, det fungerar faktiskt med en så effektiv regi och med kvinnornas neurotiska fastklamrande vid väggen bakom dem som ett skrämt kollektiv.
Och som en konsekvens av tolkningen får här Marianne Eklöf göra modern-mörderskan till en uppsvälld fyllkaja, en häxa prydd med ädelstenar, ett psykfall för Freud med mardrömmar.
Hyllas måste förstås ändå främst Katarina Dalayman, som gör den mörka Elektra till en tragiskt mångbottnad kvinna, och Emma Wetter som hennes livsåtrående, ljusa lillasyster.
Båda sjunger hänförande i denna blodröda triumf för hämnden.