Bäst som tidsdokument

Bra så långt, förstås. Och före­ställningen om Anita Lindbloms liv och sånger sägs ha gjort succé­ på Mosebacke under hösten och ska nu ut på turné­.
Men Stockholm är inte samma sak som Nyköping. I vart fall var det inte något riktigt stormande gensvar från publiken i går kväll för den timslånga föreställningen.
Upplägget var annars inte alls dumt med tre artister i paljettklänningar på scenen som alla gjorde anspråk på att vara den sanna Anita Lindblom. Ständigt leende i rosa var Gabriella­ Lockwall raka motsatsen till Sofia Lockwalls svarta och hårt spända Anita. Och så Malena Jönsson i lila som den som hela tiden rättade till de andras skönmålningar eller överdrifter.
De flesta i publiken minns förstås också låtarna och ­Anita Lindblom som 1960-talets ­schlagerstjärna och ­primadonna. Och hör i huvudet hennes magiskt mörka röst, ser glittret i hennes ögon och känner hur hon suger på texten.
Alltså är det från början en brant uppförsbacke för alla som i dag vill sjunga hennes låtar. Men en hel del fungerade bra, oftast då med Malena Jönsson, som bäst kunde få fram både det ­sensuella och sårbara.
Med ett par musiker i ­stället för förinspelat komp på synt skulle det säkert också kunnat bli mer drive och tajtare stämsång.
Inte heller manuset över­tygade. Det blev för mycket av Anita Lindbloms liv som en ­huvudsakligen kronologisk redovisning med många namn och årtal.
Bäst blev kvällen som ett tidsdokument, en återblick på ­några decennier, nostalgiska förstås med supertöntiga schlagertexter men också en tid då gränser sprängdes och de unga tog för sig, politiskt och sexuellt.
Och så får man fundera. Var hon ett offer, Anita Lindblom, för en fattig uppväxt och avbruten skolgång och karlar som svek? Eller en stark kvinna som tog för sig, gjorde utvik när ­Brigitte Bardot hade gjort det och försökte att inte ångra någonting, likt Edith Piaf? Och tänka att ”sånt är livet” med falskhet och kärlek om vartannat.