Världen möter det nordiska

Sällan har jag hört så många skimrande övertoner som i går. Men så var nyckelharpan­ ett fantastiskt instrument i händerna­ på en mästare och fick klanglig breddning från mandolinen i höjden och cellon i botten, ja genom hela registret av skira och raspande klanger och groovigt sväng. Lite av Fläskkvartettens stuk, kanske spår av Nordman men ändå inte, utan nära, lekfullt, svagare volym och härligt akustiskt och med spel på instrumenten också som slagverk.
För Nordic har sin egen klang och stil. En brudmarsch från Markaryd i Småland blev ­robust på Anders Löfbergs cello. En polska från Forsa i Hälsingland lät spröd och ljus på Magnus Zetterlunds mandolin. Och Erik Rydvall gjorde tvärtom när han skulle presentera sitt instrument solo. Han tog C-durpreludiet ur Bachs första cellosvit och visade att det fick en ny rymd och resonans på nyckelharpa men nästan samma flyt (det återstår en del finslipning).
Några låtar blev kanske i längsta­ laget, och jämfört med Erik Rydvalls charm och utspel och snärtiga stråkföring var de två andra mer bleka.
Men sådant störde inte. Och så underbart roligt med nyckelharpmästaren Erik Sahlströms ”Spelmansglädje” till sist och höra Erik Rydvall brista ut i ett besviket men ända skrattande ”Ähhh” när han slant på knavrarna i en av repriserna.