Charles Gounod: Faust
Regi och översättn: Mira Bartov
Dirigent: Joakim Unander
Scenografi, kostym: Monika Frelin
Folkoperan, Stockholm
Faust på gott och ont
En gång i tiden var ”Faust” 1800-talets stora franska opera, som erövrade världen i ständigt nya varianter. Det var inte så konstigt. För Gounod kunde skriva tjusande melodier för romantiska kärleksmöten men också dra åt tumskruvarna några varv för själskval och djävulens spel med människan.
Han kunde också skriva pampigt för alla dessa körer av stolta stadsbor och krigiskt segervissa soldater.
Och den urgamla historien om Faust kunde förstås ännu fängsla den borgerliga teaterpubliken − om mannen som ingår ett avtal med djävulen och i gengäld får ungdom och ny livslust tillbaka. Så att han i den manliga dubbelmoralens namn kan boosta sitt eget liv genom att förföra en oskuldsfull flicka och lämna henne åt ensamhet och trasig själ.
Hu, så hemskt alltså. Men säkert fruktansvärt aktuellt än i dag, även efter avkristning och ökad jämlikhet och sexuell frigörelse.
Är nu detta något för Sverige och Folkoperan år 2010?
Nja, inte i original, det är uppenbart och förståeligt. Men Mira Bartov har letat efter pudelns kärna och bearbetat på gott och ont (mest gott) och strukit nästan alla körer och uppdaterat till någon form av 1950-tal och framåt och till smidigt sångbar svenska.
Hon vinner en hel del på denna koncentration, och bipersonerna i huset blir mer jämställda med de tre huvudpersonerna.
Mycket vackert är det redan i förspelet, när staden vaknar och vi ser fem personer i sina små burar till rum och hur de förbereder sig för den nya dagen.
Och Mefistofeles i snövit sportkostym är en effektfull entré, likaså hans fortsättning som bartender.
Men allt blir inte riktigt begripligt och kärlekshistorien känns plötsligt osannolik och faktiskt lite långtråkig ibland. Varför så mycket tjafs om ”a one night stand” i p-pillrens tid?
Tre olika sångarlag ska dela på rollerna, så mycket återstår på Folkoperan.
Det första laget höll hög klass på sången med Johan Schinkler som djävulskt välfriserad auktoritet med svart röst.
Kärleksparet kändes först i blekaste laget med Nikola Matisic som en visserligen lyrisk men också vek och rätt ospännande Faust. Charlotta Larsson fick då växa på ett helt annat sätt som Marguerite från anonymt grå till förälskad och sedan sviken och desperat.
Den allra starkaste scenen var mellan henne och hennes från kriget hemvändande och invalidiserade bror. Anders Larsson sjöng också så jag trodde på honom. Storartat!
Orkesterns engagerade spel under Joakim Unander bidrar också starkt till att jag vill rekommendera ett besök, så väl som man smeks framåt av välljudet och skakas om av rysningarna.
