Varje uppmärksammat mord i Sverige är ett nytt myggbett för Moderaternas rättspolitiske talesperson. Och fastän man inte ska klia – i alla fall inte som vuxen – kan Johan Forssell och hans kommunikatörer inte låta bli. Det är enkelt, det är skönt och konsekvenserna – det ännu mer irriterade, droppande såret – får morgondagen hantera.
Ungefär så kan Moderaternas strategi i rättsfrågor sammanfattas: de snabba, populistiska poängerna är enkla och sköna och antalet potentiella väljare som är insatta i rättsstatens principer är få. Hur ska man annars förklara Moderaternas utspel som följde efter domen mot den 44-årige man som för många år sedan dödade Malin Lindström från Örnsköldsvik? Men en snabb och fräck Twitter-uppdatering slog partiet fast att det utdelade straffet var ett hån mot brottsoffren och alldeles för lågt. Mot bakgrund därav meddelade partiet att Sverige behöver en ny regering med ny kriminalpolitik. Den nya kriminalpolitiken skulle innefatta skärpta straff och slopad straffrabatt.
Problemet? Tja, det domslut som Moderaterna försökte göra en politisk poäng av bedömdes av rätten enligt 1996 års lagstiftning. Detta är i sin tur helt i sin ordning – principen om tillämpbarheten av den lag som gällde när ett brott begicks framgår av grundlagen (jämte Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Det vet förstås Moderaterna om. Moderaterna vet också att lagstiftningen har skärpts flera gånger sedan år 1996. Brottsbalken är lappad och lagad: ungdomsrabatten är avskaffad för vissa unga som begår allvarliga brott och straffen har höjts i flera omgångar. Några av justeringarna skedde under de åtta år då Moderaterna innehade justitieministerposten efter mordet på Malin Lindström.
Någon hos Moderaterna måste dock ha gjort bedömningen att tillräckligt många potentiella väljare inte skulle förstå att mannen inte hade fått ett så lågt fängelsestraff om gärningen begåtts i dag. Sådan typ av ohederlig argumentation är ett oskick. Inte minst för att vara Moderaterna: partiet är tämligen ensamt om att satsa mycket krut på rättspolitiken. Bland annat vill man göra en allomfattande översyn av den svenska brottsbalken, vilket både vore ett tids- och resurskrävande projekt och mycket välbehövligt.
Men alla bra förslag grumlas av dumheterna. Som utomstående får man uppfattningen att partiet, oavsett vad forskning och statistik ger vid handen, alltid vill ha skärpta straff som universallösning på samtliga samhällsproblem. Det är oftare tal om slopade mängdrabatter, obligatorisk häktning och längre fängelsevistelser än om något annat. Allt detta finns säkert en bred folklig opinion för, men politikerna behöver också ha helheten i åtanke. De hundratals miljoner dessa förslag skulle kosta kan också läggas på ökade utredningsåtgärder och ökade resurser för att därmed kunna lagföra fler personer. De långa straffen är tämligen tandlösa om ingen lagförs.
Man ska inte klia på myggbett. Man ska inte heller syssla med oärlig debatteknik. Det parti som gör anspråk på regeringsmakt och justitieministerpost i höst får gärna debattera lagstiftning – men bör hålla sig till att kritisera den nuvarande på felaktig grund.