Sverigedemokraterna pratar gärna om det "paradigmskifte" som de menar att Tidöavtalets migrationspolitik innebär. Siffrorna från 2023 visade också att Sverige förra året tog emot ett historiskt lågt antal asylsökande. Samtidigt är det allt fler människor som söker asyl i EU. På en pressträff förra veckan visade migrationsminister Maria Malmer Stengard (M) siffror som nästan når upp samma antal asylsökande som under flyktingkrisen. Men Sverige bryr sig inte längre om den utvecklingen.
I det nya "strama" Sverige har vi inget ansvar och heller inget behov av migration, menar migrationsministern och regeringen. Den inställningen riskerar att skada Sverige i längden. Oavsett om vi vill tro det eller inte så behöver Sverige invandring av flera slag för att fortsätta utvecklas. Samtidigt är Sveriges behov av människor som arbetskraft faktiskt en andrahandsfråga när människor drunknar i Medelhavet eller massakreras i krig.
Migration har flera relevanta sidor.
Det har under lång tid varit motigt att hävda att det finns en moralisk skyldighet att ta hand om människor som flyr. Asylinvandring blev under flyktingkrisen till något smutsigt och "farligt". Det har sedan dess varit näst intill tabu. Migrationsdebatten handlar knappt alls om orsakerna till att människor flyr eller vill flytta till Sverige, möjligen med undantag för kriget i Ukraina. Debatten fokuserar i stort på en cost-benefit-analys av migration, där det centrala är vilken nytta invandring kan ge Sverige. Det är inte en oviktig diskussion. Tvärtom krävs invandring för att företagen ska klara sin kompetensförsörjning och fortsatt vara globalt konkurrenskraftiga över tid. Just därför var regeringens lönegolv för arbetskraftsinvandring missriktat.
Samtidigt måste det vara möjligt att tala om migration också som frihet. Om det är frihet från förtryck eller ekonomisk frihet spelar ingen roll i det sammanhanget, men faktum är att människor lämnar sina hem för att söka något bättre.
Sverige har gått från att ta emot 14 procent år 2014 av EU:s asylsökande till 1 procent under 2023. Många tycker att detta är en positiv utveckling, men frågan är var den gränsen egentligen går? Om frågan ställs till Sverigedemokraterna är svaret återvandring. Det partier har inga samvetskval över att människor far illa när Sverige sluter sig. Självklart måste kostnader kontrolleras och integration fungera. För detta finns flera lösningar, exempelvis kvalificering till välfärdens stöd eller sänkta trösklar in på arbetsmarknaden.
Människor är inte öar och inte heller länder lämnas opåverkade av omvärlden. När migrationsnivåerna stiger igen kommer det få effekt på Sverige, oavsett om vi vill eller inte. För att klara det krävs exakt det som Sverige efterfrågade 2015, ett ordnat samarbete och öppna hjärtan inför den som far illa.
Elin Venholen är ledarskribent.