Svensk arbetsmarknad går starkt med låg arbetslöshet, men samtidigt växer klyftorna. Allt fler av majoriteten har ett jobb att gå till medan vissa specifika minoritetsgrupper hamnar i ett allt svårare utanförskap. Tunga expertorgan som IFAU och OECD har redan pekat på Sveriges problem med en tudelad arbetsmarknad. Nyligen kom även Arbetsmarknadsekonomiska rådet till samma slutsats i sin nya rapport. Det handlar om utrikes födda, men även om exempelvis människor med funktionsnedsättning.
Svaret på denna tilltagande problematik måste innebära en rad obekväma val kring hur vår arbetsmarknad är organiserad, med helt nya kategorier av arbeten med lägre ingångslöner och andra villkor. Allt för att sänka trösklarna och komma till rätta med att många företag överanvänder vikarier och visstidsanställningar som ett sätt att hantera dagens regler. Det är jobbiga frågor att ta i och som måste involvera arbetsmarknadens parter.
LO:s svar på utmaningen är hittills att köra på precis samma linje som den delen av facket alltid har gjort. Tidigare i veckan kom två debattartiklar om att begränsa reglerna för arbetskraftsinvandring. Felet ligger enligt Landsorganisationen i att människor från andra länder som är ambitiösa och har ordnat med jobb får komma hit, inte i att trösklarna är för höga. I en av sina texter försökte LO dämpa protektionism-retoriken med att i stället argumentera för att öppna för mer flyktinginvandring. Just det som precis är vad om ligger bakom dagens problematik med för litet fokus på arbeten för utrikes födda.
Den andra klassiska syndabocken för arbetarrörelsen förutom ”invandrarna” och särskilt de som jobbar, är givetvis de rika. Dessa dök också upp i onsdagens LO-rapport om löneskillnader. Rapporten är en riktig klassiker och går ut på att LO tar höga vd-löner och sätter dessa direkt i jämförelse med de lägsta lönerna – helt olika arbeten för olika människor – och förfasar sig över skillnaderna. Notera att denna förfasning dock inte gäller för fackföreningsledares löner. Samtidigt visar en ny granskning av tidningen Dagens Samhälle att ökade inkomstskillnader inte beror på att lönerna i Sverige har blivit mycket mer olika utan snarare att kapital ökat, särskilt värdet på bostäder.
Den svenska arbetsmarknaden är som en linje som ritats lite snett och nu bara blir mer och mer skev ju längre vi drar ut den. I veckan valde Alliansen att för första gången gemensamt gå ut och föreslå en nedläggning av Arbetsförmedlingen. Det är ett steg i rätt riktning. En djupt dysfunktionell arbetsmarknad har inte blivit hjälpt av en myndighet som har varit katastrofalt dålig på att lösa sitt kärnuppdrag. I mål kommer vi dock inte förrän vi har omprövat långt mer än så, och då måste facken vara med på tagen.
Hanna Marie Björklund