Blogg - publik

Trosabloggen

• Prenumeration

  • Prenumerera på inlägg

• Sök i bloggen

  Sök

• Arkiv

  - Alla månader - mars 2013 februari 2013 januari 2013 december 2012 november 2012 oktober 2012 september 2012 augusti 2012 juli 2012 juni 2012 maj 2012 april 2012

Blogginlägg

1. FRÅNVARO I BLOGGEN

   Det är på allvar något som är fel i skallen på mig. Denna frånvaro på bloggen. Ingen skulle ifrågasätta om jag sa att det berodde på tidsbrist då jag numera är en arbetande småbarnsförälder som dessutom bygger ett hus. Självklart är detta en bidragande orsak men det går ändå inte att komma ifrån att jag är lite dum i huvudet och inte som alla andra.
   
   För om jag vore det skulle jag bli enormt smickrad (vilket jag också blev) men sedan väldigt motiverad till att blogga ännu mer efter att jag fått mailutskick om att min blogg under några veckor varit den mest besökta på Södermanlands Nyheter. Men se jag är inte som alla andra utan jag får istället prestationsångest och bli nervös och stoppar huvudet i sanden. Från det tidigare kravlösa bloggandet lägger jag istället till någon form av prestige och istället för att fortsätta att göra det jag tycker bäst om, att skriva, men istället för att försöka upprätthålla min plats så håller jag mig undan.
   
   Som ni kanske förstår har jag heller aldrig varit något utav en tävlingsmänniska utan jag avskyr all form av tävling och vinst och ser enbart medel och inte målet. Ni vet en sån där "huvudsaken är inte att vinna utan att ha roligt". Jag är alltså hopplös att ha i samma lag, speciellt när det kommer till sport eftersom jag varken tycker att det är roligt att vinna eller för den delen heller att tävla eller spela. Ni vill inte ha mig i ert kubblag. Jag lovar, jag nästan blundar när jag slänger iväg kubbpinnen. ¨Så värdelöst tycker jag det är.
   
   Nåväl. Nog med nedklankningar på mig själv. Det jag vill komma till är att jag inte vill sluta blogga på den här portalen. Jag har mer att säga sörmlänningarna, mycket mer. Så nu tar vi nya tag från min lilla paus. Antagligen har min statistik gått ner i botten och det kanske är där jag trivs bäst för då kan det ju enbart bli bättre och jag riskerar heller inte att förlora? En psykoanalys senare kanske vi kan komma fram till vad allt detta egentligen handlar om. Någon som känner sig manad att dela med sig av en analys? Om inte kan vi bara stanna vid mitt första antagande. Jag är helt enkelt lite dum i huvudet och i ärlighetens namn skulle lite tävlingssinne kanske inte vara helt fel.

   • • Sofie Andersson
     • 12 mar 2013 20:51
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

2. SE UPP FÖR TROSAS HUNDBAJSMAFFIA
   Hemma och sjuk en lördagskväll. Min andra hälft är nere på privat 30-års fest på Fyren. Så jävla roligt för honom då (inte alls bitter). I pausen på QX-galan surfar jag in på Trosa forumet på Facebook "Forum 0156". Efter att ägnat det senaste dagarna åt att diskutera mäns (nät)hat mot i olika forum är det en befrielse att alltid veta att i Forum 0156 väntar upprörda Trosabor som stör sig på oupplockat hundbajs.
   
   Det får bli dagens två tips från mig:
   1. Gruppen Forum 0156 på Facebook. Riktig underhållning för oss 0156:or.
   2. Vill dig hålla dig på god fot med dina invånare - ta upp din (hunds) skit.
   
   OBS! Gruppen lämnar även ut signalement på de som bryter mot hundbajsregeln. Jag har numer alltid dubbla påsar i fickan och mörk luva och solbrillor på mins promenader. Kanske ett tips. Just sayin... Nej men seriöst. (Hund)bajs är äckligt, bara att ta upp. Punkt slut.
   
   
   
   Här hemma jobbar vi än så länge med blöjbyte av bebisdockor, men försöker agera ett bra hundägarföredöme genom att (typ) alltid ta upp hundskiten så än så länge ligger inget passande signalement på mig själv uppe på Forum 0156. ;-)
   • • Sofie Andersson
     • 10 feb 2013 20:14
     • Taggar: hundbajs trosa
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

3. NÄTHAT / KVINNOHAT
   Nej det kan inte vara helt tyst på Trosabloggen, jag måste skriva apropå Uppdrag Gransknings senaste avsnitt om Män som näthatar kvinnor. Jag har skrivit och diskuterat om det i min andra blogg men det kan tydligen aldrig bli för mycket.
   
   Speciellt inte när jag ser flera kommentarer kring artikeln om SN's ledarskribent Charlotte Boström där kommentarerna syftar till att "journalister och skribenter får räkna med kommentarer och kritik" eller ännu mer "den som ger sig in i leken får leken tåla" och jag känner att jag måste förtydliga ännu mer för dessa människor att nej. Nej, att få höra att du ska bli gruppvåldtas eller mördas är inte att få kritik. Det är hot och det är inte yttrandefrihet att hota någon. En hatisk handling som är olaglig. Det är ingen åsikt att hota någon men tydligen har människor eller främst män svårt att förstå detta.
   
   Och ja, det är överhängande män som hotar och hatar kvinnor så vi släpper diskussionen om att det faktiskt finns kvinnor också som hotar och hatar, ja det förekommer men inte i samma utsträckning så drop it. Män får inte alls i samma utsträckning utstå lika mycket hotelser och inte i samma sexistiska uttryck. Men det är så tröttsamt att fastna i diskussioner där fokus tar från det verkliga problemet till att diskutera att "alla män nätatar inte". Såklart inte men jag förstår inte varför så många män tar det som en personlig kränkning med statistik som att män står till 80% för alla våldsbrott i Sverige. Det inbegriper ju inte alla män så varför känna sig så träffad om man inte är en del av detta.
   
   Problemet är inte heller bara syftat till internet som en del tycks hävda. Det är inte internet som sprider hat utan personerna bakom. Näthatet speglar omvärlden. Det rör sig inte bara om ett näthat utan ett kvinnohat som ligger djupt förankrat tillbaka i tiden pga strukturella skillnader och orättvisor om hur vi ser på manligt och kvinnligt och där kvinnor fortfarande är underordnade män. Men hatet får aldrig vinna och vi får aldrig tystna. Om det kändes sorgligt och missmodigt att se allt det hat som förekom i Uppdrag Granskning i onsdags så var det ändå en mer hoppfull dag att vakna upp till igår och läsa alla samlade röster mot hatet.
   • • Sofie Andersson
     • 8 feb 2013 08:20
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

4. GENUSTANKAR: DET ÄR INTE KLÄNNIGEN DET ÄR FEL PÅ UTAN BEMÖTANDET
   
   Tuva har nu börjat förskolan och kommer att formas efter så många än bara det vi förmedlar. Som sig bör men det finns så mycket som inte bra bland det som är gott. Jag har från och till alltid varit intresserad av genus men sen jag blev förälder så har genusmedvetenhet blivit oundvikligt. Vi pratar dagligen om genusfrågor och tankar kring dessa och jag är glad att jag har Martin att dela dessa (och hela jävla föräldraskapet) med och att han oftast är med mig i tankar och resonemang.
   
   Tuva, vårt barn, som ett oskrivet bland, flicka är hennes könstillhörighet men det är inget hon i detta nu är medveten om och inget vi direkt upplyser om, Tuva är Tuva. Men med flicka och pojke så läggs så mycket antaganden och både medvetna och omedvetna som skiljer de åt i bemötande beroende på kön. That's basic facts.
   
   Jag har skrivit om det tidigare men jag ägnar varje dag åt att tänka på hur jag som förälder kan försöka att minimera hur pass "upfuckad" av allmänheten hon i framtiden kommer att bli. Och inte minst hur jag själv i mitt föräldraskap kan medverka till att stärka henne och göra henne trygg med sig själv. Ett genusmedvetet förhållningssätt känns därför självklart för att stärka hennes självkänsla i den största möjliga mån.
   
   Att bekräfta och bemöta henne på så många sätt vi kan men vara försiktig med bedömande om än så välvilligt menat. Att ha i åtanke varför så många unga flickor har så starkt missnöje med sig själva och sina utseenden. Att därför inte fastna i duktighetsfällan eller för den delen finfällan. Att det inte är viktigt att vara duktig, det är bra att göra bra saker som möjliggör och underlättar och så vidare. Det finns redan alldeles för "duktiga flickor" som känner krav de måste leva upp till. Och det är heller aldrig viktigt för ett barn att vara fint. Därför undviker finklänningarna. Det är inte klänningarna i sig, det är bemötandet som vi vill skydda henne från. För på en gång är kommentarerna och recensionerna av hennes utseende där och det "åh vad finas och sötas" till höger och vänster och i långa loppet tror jag det är direkt skadligt för självkänslan att ständigt få höra att man är fin för till sist blir det något som är viktigt. Det kan aldrig vara viktigt att som barn att vara fin. Så känner och tänker jag, eller vi för vi är två om detta men visst, jag är den största genusgrubblaren och inspiratören av oss två.
   
   Vill poängtera att för den delen är det inget sämre eller lägre värde vad gäller klänningar (eller det som anses "flickigt", det vill jag hellre lyfta). Jag är lite i konflikt med mina tankar där ibland, tror jag.
   
   Men som nu används främst färggranna, lekvänliga, tåliga, mönstrade och busiga kläder. Vi klär upp oss när det är något extra men poängterar mer kläderna i sig än utseendet med kläderna i stort "t ex snurra runt så snurrar kjolen". Vi blandar kläder och stilar utöver könsuppselningarna på klädkedjor. Att tänka genusmedvetet handlar tvärtom om inga förbud eller lagar utan allt är välkommet och för alla. Sen visst är vi som jag skrev innan lite återhållsamma med klänningar och kjolarna och det praktiska och lekvänliga går före just när Tuva själv inte har några uttryckliga åsikter om vad hon vill klä sig i.
   
   Jag tycker det här är otroligt spännande och intressant och jag förstår inte att det upprör så mycket. Genusmedvetet kommer enbart ur välvilja för att alla människor ska få växa upp ofärgade av sin könstillhörighet och istället ges alla möjligheter i världen för att bli, känna, tycka och tänka precis som de själva vill. Starka och trygga människor i sitt eget jag, hur kan det egentligen ifrågasättas.
   
   
   
   • • Sofie Andersson
     • 5 feb 2013 16:20
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

5. JAG KAN INTE ANNAT ÄN ÄLSKA ICA TROSSEN
   ...för den här fantastiska reklamskylten som inbjuder till medvetna feltolkningar och högt instgram- och facebookvärde. Jag tror min vän Marcus faktiskt var först ut med denna:
   
                                         
   
   "Jag tror vi sitter på en förmögenhet hemma. Har flera påsar med blåbär i frysen..."
   • • Sofie Andersson
     • 14 jan 2013 15:14
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

6. DÅ BESTÄMMER VI ATT VI HÄRMED AVKLARAT ÅRETS AKUTBESÖK
   Nyköpings sjukhus har gjort det igen! Tagit hem ytterligare ett poäng i kampen om omänskligt bemötande del 2.0. Ja, jag vet, de flesta inom vården är änglar och ni kanske tycker att jag generaliserar men utifrån våra egna referenser så tycker jag faktiskt att det berättigar mig att fortsätta hysa lite agg mot Nyköpings sjukhus. De har tidigare lyckats med att släcka min pappas livsgnista och hopp om livet pga deras uppriktighet inför sitt sjukdomstillstånd, de har av misstag gett min svärmor en grav stroke pga glömt kontrollera syretillförseln under narkosen. Behöver jag ens nämna fler?
   
   
   Det är väl självklart en olycka, att vårt barn målar sig med nagellack i ögat och självklart skuldbelägger vi oss tillräckligt som det är och inte behöver ifrågasättas med: men hur kunde hon få i sig nagellack i ögat. Eller höra när vi går därifrån att: nu får ni tänka på det här i fortsättningen, att inte ha såna här saker ligga framme som de små kan få tag i. No shit, Sherlock.
   
   
   Jag ringde faktiskt verksamhetsansvarig men när denne inte svarade så gav jag upp och avreagerar mig offentligt istället. Numera ingår det i utbildningen för de som arbetar inom vården att inte skuldbelägga eller döma. Vi föräldrar gör det tillräckligt som det är när olyckan väl är framme. På frågan om hur det gick till svarade jag faktiskt läkaren att "orsaken är inte relevant" men jag kunde ha stått på mig mer. Men jag ville faktiskt skydda vårt barns stackars mormor som mår dåligt nog som det är, efter att glömt nagellacket framme.
   
   
   Huvudsaken är ändå att morgonens händelse slutade med milkshake och inga som helst skador på hornhinnan.
   
   Nagellacket som sitter kvar runt omkring ögat ska försvinna bort av sig själv. Nu hoppas vi på att vi slipper fler sjukhusbesök för i år.
   
   
   För er som undrar vilken kulör vårt barn nu bär kring ögat så faktiskt, tack och lov så här inför morgonens förskolestart, så var nagellacket transparent.
   • • Sofie Andersson
     • 14 jan 2013 14:51
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

7. P-PILLER FÖR MÄN - DET ÄR FAN PÅ TIDEN!
   Jag har världens sämsta relation till p-piller och andra hormonbaserade preventivmedel. Jag har provat nästan allt. För några år sedan fick det vara nog med "men den här saken kanske kan funka på dig" och jag slutade helt med tillsatta hormoner och så fantastiskt mycket bättre jag mådde efter det. Men det tog lång tid, och jag har gått på så många olika försök om olika slags piller eller den där vansinniga p-staven som fick mig att blöda konstant i nio månader men som barnmorskan sa var "normalt" och att jag borde hållt ut längre för då kanske skulle den funka. Eller som jag som fjorton år med besvär med finnar fick rådet av vårdcentralen att börja med p-piller.
   
   
   
   Hur många unga flickor har inte fått p-piller utskrivna till sig för sina menstrationsbevär istället för smärtstillande och ingen har talat om vilka otroliga biverkningar som medföljer? Alla dessa biverkningar som vi tror att vi måste leva med och det är normalt eftersom "vi måste skydda oss". Nina Ruthström och Jenny Persson som har podcasten Gotlands(T)rosorna har startat en namninsamling "Nej tack till p-piller som gör oss sjuka" för att lyfta frågan i hopp om förändring, för det behöv verkligen. Mer pengar åt forskning för att ge bättre preventivmedel med färre biverkningar och dessutom ett alternativ även för män. Att fördela ansvaret samt användandet av preventivmedel för både män och kvinnor så att ansvaret inte enbart vilar på kvinnan.
   
   Det är förfärligt att det är så många som känner igen sig i att blivit "påprackade" olika preventivmedel som fått en att må skit och tro att det ska vara så och att det är ett pris man får betala som kvinna. En man skulle ALDRIG välja ett preparat med så mycket biverkningar. Det sjuka är att det faktiskt finns preventivmedel färdigställt och framtaget för män men att läkemedelsindustrin inte nappar på det eftersom de tror att marknaden är för liten, att det inte skulle sälja hos män och att detta anses vara "upp till kvinnan att skydda sig". Alltså inte delat ansvar eller valmöjligheter. Vansinne. Därför, skriv på, dela, uppmuntra, förändra.
    
    
   Gå in på deras namninsamling och läs uppropet, skriv under insamlingen och dela och sprid vidare till era vänner och inte minst män. För det här är en fråga som är lågprioriterad för att den i mångas ögon enbart berör kvinnor vilket vi tillsammans måste ändra synen på. 
    
   • • Sofie Andersson
     • 13 jan 2013 14:36
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

8. GOD JUL GRATTIS OCH GOTT NYTT ÅR.
   Det där med en lugn och fridfull jul existerar inte hos oss. Vi har varit i farten sedan jag bloggade sist vilket var dagen före julafton och sedan dess har olika firanden avlöst varandra dag för dag. Vi har inte bara träffat på tre olika jultomtar vi har ätit en femrätters supermiddag på juldagen och varit med på återvändarkväkken på fyren (fast vi återvänder inte, vi är beständiga) vi har firat vår tvååring som fyllde år i mellandagarna, haft ett tvåårskalas med tjugo gäster och ny ikväll så avslutar vi 2012 med nyårsfest. Men jag klagar inte, jag lever det bästa liv jag kan tänka mig.
   
   • • Sofie Andersson
     • 31 dec 2012 10:14
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

9. SNÖTÄCKT OCH ÖDE TORG OM NATTEN
    När fotot här nedan togs var klockan strax efter två. På natten. Och om jag hade druckit några glas mindre så hade jag kanske fått ännu bättre skärpa men jag tycker ändå att bilden bjuder på en enorm mysfeeling. Vår hemstad. Att strosa hem genom ett snötäckt och alldeles öde Trosa på natten, med några glas vin innanför kroppen och bra musik i lurarna. Det låter klyshigt med det är faktiskt en riktig lycka.
   
   • • Sofie Andersson
     • 22 dec 2012 15:32
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

10. DET VAR INTE SÅHÄR MITT MÖTE MED MIN FÖRSTA LEKISFRÖKEN SKULLE BLI
    Det var inte så här vårt möte skulle bli.
    
    Jag vet inte hur många gånger jag sett min lekisfröken på stan. Lite osökert har jag lett åt henne och undrat om hon känt igen mig men aldrig riktigt upplevt att jag fått den där bekräftelsen tillbaka i hennes blick på att hon faktiskt kände igen mig.
    
    Min första fröken. Jag tror alla minns sin första speciella person som utöver ens föräldrar tog ansvar och omsorg om en själv. Så var det med min första lekisfröken. Hon hade kort hår och en gång när hon var nyklippt fick vi känna på det och det kändes strävt och hårt och vi skojade om att det kändes som att klappa en igelkott. Hon var för mig en mjuk person och jag vet att jag gav henne mitt fulla förtroende sådär som man litar på vuxna när man är en sissådär fem till sex år som jag var när jag gick på lekis.
    
    Alltså var hon spceiell för mig och hur pinsamt tankesättet ändå är så kan jag inte komma ifrån att personer som tidigare funnits i sitt liv vill man (eller jag) på något sätt ändå visa upp en bild av att "se hur bra det ändå gick för mig". Vilket jag ändå tycker att det gjort för om jag får säga det själv så är jag en varm person med hjärtat (oftast) på det rätta stället och även om jag inte har fullt så många skor som jag skulle vilja ha eller har kommit på hur jag ska uppnå mitt drömmål så har jag ett fullt fantastiskt liv och ännu viktigare, jag är en bra person. Vilket jag även tror var deras viktigaste mål i deras yrke utöver att bara ge oss barn en givande barnomsorg (även om lekis var en helt annan sak och omfattades av en helt annan läroplan så tror jag ändå att de flesta hängivna pedagogers strävan är att deras barn ska utvecklas till fina solidariska medmänniskor).
    
    Så därför kan jag inte släppa dagens fadäs att det inte var såhär som min gamla lekisfröken äntligen skulle känna igen mig och ropa över gatan "Men är det inte Sofie". När som helst, men inte idag. Inte idag, när jag står där utanför sportaffären, med kopplet till hunden i ena handen och med andra handen håller jag om mitt barn som sitter på höften för på sparken får hon inte plats. För på sparken framför mig förvaras (ni ska veta hur det tar emot att skriva det här) men på sparken förvaras fem stycken skrikturkosa plastpåsar vars innehåll det inte går att tveka över.
    
    Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tog på mig att handla all juldryck som både ska förtäras och ges bort under kommande jul och nyårsvecka. För på sparken fick det knappast plats och jag kände blickarna när jag gick där över torget med hund, barn och en spark helt belamrad av klirrande systemet påsar och i handen min telefon där jag ringer och väser till min man att han måste komma och hämta mig, nu. Det gäller att rädda det enda lilla positiva anseende som finns skvar efter sfinkerrepotaget tidigare i höst. 
    
    Och jag ser vad det är hon ser när hon ropar tvärs över gatan "men är det inte Sofie" och jag tänker att när som helst men inte nu. Jag vill inget hellre än att ropa något skämtsamt om att "det här vinner jag inte titeln som best mum of the year" på eller liknande för att avdramatisera bilden av mig. Den sorgliga mamman med den sorgliga julen framför mig med mitt stackars arma barn i fördärvet. Men istället gör jag som jag dessvärre alltid gör när jag blir nervös, jag pratar för mycket och säger konstiga saker. Så om det inte vore med att min första lekisfröken nu står och tittar på mig med blicken som säger: jag dömer ingen, men.. så svarar jag på hennes "Men är det inte Sofie": Ja, vad skönt. 
    
     -Ja, vad skönt. Alltså vad är det för ett jäkla svar till någon man inte pratat med på över tjugoår som nu undrar om jag är jag. "Vad skönt". Nu tror hon säkert att jag redan var full också.
    
    
    • • Sofie Andersson
      • 21 dec 2012 14:25
      • Permalänk
    • • Kommentarer (1)