jj

Plötsligt
stod
den
där.
Fästingbussen.
Nu
finns
det
inga
undanflykter.
Ingen
gravditet.
Ingen
amning.
Bara
att
casha
och
och
gå
in. Två
sekunder
sedan
klart.
Tack
så.
Så
går
det
till
för
de
flesta
men
inte
om
man
heter
Sofie
Andersson
och
är
livrädd
för
allt
som
gör
ont.
För
att
förklara
i
klartext;
jag
använder
inte
plåster
av
den
anledningen
att
jag
får
ångest
inför
den
dagen
då
plåstret
måste
bort
och
då
klarar
jag
inte
av
att
avlägsna
den
själv
utan
någon
annan
måste
göra
det.
Och,
det
tar
ungefär
en
halvtimma
eftersom
jag
säger
"nu"
och
sen
ändrar
mig
och
håller
för
handen
och
sen
säger
jag
"okej,
ta
den
nu"
och
sen
ändrar
jag
mig
igen
and
so
it
goes.
Tro
nu
inte
att
det
skulle
funka
med
att
köra
tricket
med
att
bara
rycka
bort
den
eller
bara
stoppa
in
sprutan
för
att
få
det
överstökat.
Jag
lovar,
är
man
rädd
om
livet
sitt
så
avstår
man.
I
alla
fall
om
relationen
till
mig.
Nu
skulle
jag
egentligen
vilja
dra
upp
ett
minne
från
en
rastplats
utmed
riksväg
17
(långt
bortom
Trosa,
uppe
i
norra
lappland)
där
jag
fick
hela
resesällskapet
bestående
av
familj
och
släkt
att
vänta
i
två
timmar
på
att
kunna
åka
vidare
för
att
jag
vägrade
ta
min
penicillin.
"Nu!
Nej
inte
Nu.
Nu!
Nej
inte
nu..."
Men
nu
vankas
det
burritos
och
mannen
hojtar
på
mig
så
vi
får
ta
den
historien
en
annan
dag.Men
alltså,
fästingbussen
utanför
Trossen.
Glöm
inte
att
ta
ert
vaccin!
PS!
Det
kändes
nästan
ingenting
faktiskt...
;-)
Kommentarer (0)
Denna artikel kan endast kommenteras av inloggade medlemmar