Det
finns
ingen
annan
plats
i
världen
jag
hellre
skulle
vilja
vara
på
just
nu
än
på
vår
tomt.
Det
är
nu
det
händer.
Dröm
blir
till
verklighet.
Trä
fästs
i
betong.
Vårt
hus.
Vårt
hem.
Vår
dröm.
Igår
anlände
den
första
långtradaren
till
Öbolandet.
Pirret
i
magen
under
den
korta
bilfärden
för
att
bara
få
åka
ut
och
titta
på
lastbilen.
Ni
skulle
ha
känt
pirret.
Där
stod
det.
Vårt
hus.
Över
sig
var
det
spänt
röd
skyddspressenning
men
jag
kunde
ändå
skymta
vit
liggande
träpanel
där
under.
Den
känslan.
Jag
sprang
omkring
med
min
mobilkamera
i
mörkret
och
fotade
hela
ekipaget.
Facebookade.
Instagrammade.
Såklart.
"God
natt
huset".
Imorse.
Upp
med
barnet.
Ur
pyjamas
och
i
kläder.
Frukosten
åkte
ner
i
en
matlåda,
min
egen
har
jag
ännu
inte
intagit.
Det
har
prioritet
noll
idag.
In
i
bilen
och
ut
till
tomten.
Låter
barnet
sitta
kvar
i
bilen
(bad
mama)
och
bara
går
ut
och
möter
det
jag
ser
och
bara
tar
in.
Där
står
en
vägg,
en
vit
vägg
men
våra
spröjsande
fönster
med
kryss
och
bara
möter
mig
så
självklart,
så
vacker,
så
rätt.
Framför
står
Martin
och
instruerar
de
snickare
som
ska
arbeta
hos
oss
och
jag
går
fram
och
sträcker
fram
handen
och
säger
"hej,
är
det
ni
som
ska
hjälpa
oss
att
sätta
ihop
vårt
hus".
Jag
märker
inte
att
jag
gråter.
Den
här
dagen
kommer
jag
aldrig
att
glömma.
I
detta
nu
har
jag
blivit
tvungen
att
åka
hem
till
mamma
för
att
lägga
Tuva
(som
ni
vet
bor
vi
hos
min
mamma
under
husbygget).
Men
jag
vill
inget
hellre
än
att
bara
få
åka
ut
igen
och
vara
med
där
det
händer.
För
idag
mina
vänner,
idag
händer
det.
Och
vet
ni?
Det
blir
så
jävla
fantastiskt.
Ursäkta
svordomen,
men
jag
hittar
inget
annat
sätt
att
uttrycka
min
lycka
på.
Det
är
alltså
så
helt
fantastiskt
jävla
underbart.
"Fantamagiskt"
som
min
vän
Jane
skulle
ha
sagt.
Fantamagiskt.
Kommentarer (0)
Denna artikel kan endast kommenteras av inloggade medlemmar