Och
så
kom
tvivlet.
Vad
är
det
vi
egentligen
har
gett
oss
in
på.
Kommer
vi
verkligen
att
ha
råd
och
tid
att
ro
i
land
det
här
och
är
det
verkligen
värt
det.
Har
vi
förlorat
oss
i
fåfänga
i
vår
husdröm
och
tappat
perspektivet
om
vad
det
egentligen
handlar
om.
Annars
är
det
jag
som
är
den
som
ryggdunkar
och
peppar
men
idag
kom
en
utmattad
make
hem
och
satte
sig
i
fotöljen
med
en
stor
suck
och
släppte
ut
allt
och
min
positivism
fanns
helt
plötsligt
inte
där.
Just
nu
känns
det
övermäktigt.
Men
det
som
tär
på
oss
är
tiden
från
varandra
och
delaktigheten
som
saknas.
Just
nu
arbetar
vi
som
riktiga
stereotyper
på
varsitt
håll.
Han
arbetar
och
snickrar.
Jag
är
mamma
och
är...mamma.
Sen
möts
vi
när
det
är
mörkt
ute.
Vår
dröm
på
bekostnad
av
familjen?
Vi
faller
tillbaka
på
det
är
bättre
att
du
är
ute
vid
huset
och
snickrar
du
som
kan".
Och
med
det
är
vi
precis
där
vi
inte
vill
vara
utan
istället
går
han
och
snickrar
och
jag
går
här
hemma.
Eller
"hemma".
Och
vi
båda
tänker
att
vi
vill
byta
plats
med
varandra.
Men
det
ska
bli
bättre.
Nästa
vecka
kommer
min
mamma
hem
från
en
treveckors
lång
semester
(är
det
verkligen
tillåtet
för
en
mormor
att
resa
bort
så
länge).
Skämt
o
sido.
Men
när
hon
väl
är
hemma
kan
vi
återgå
till
att
stå
tillsammans
ute
och
snickra.
Bygga
huset
tillsammans.
Lösa
problemen
tillsammans.
Tillsammans.
Det
är
det
blir
bäst.
Vad
vi
än
gör
så
vet
vi,
gör
vi
det
inte
tillsammans.
Då
kan
det
lika
gärna
va.
Kommentarer (1)
Denna artikel kan endast kommenteras av inloggade medlemmar
Skrivet 6 sep 2012 17:51 Gunnel
Klart ni kommer att orka. Det här är vad jag förstått något ni verkligen vill och då orkar man även om det är skitjobbigt allt emellanåt. Stort lycka till, det kommer att bli så fint, ert hus.