Jag erkänner – jag har begått ett brott i ett stenbrott, eller kanske ännu värre gjort en våldtäkt i en grustäkt.

Kunde inte tro mig, kan knappast skylla på någon så dumt som jag betedde mig mot den stackars ont anande gamla släpkärran som snällt åkt med mig dit nu när jag våldförde mig på den bakifrån.

Då på ditfärden gnisslade den inte, den rullade på bra, i skick som ny. Lite rost är vackert och tyder på erfarenhet. Den var pigg på en utflykt!

Vad hände sen?

Uppdraget var ju att få lagom skönt lassa den med fina naturstenar som skulle frakts mot kolonilotten där bror skall reparera sprucken mur och Lyckliga Lotta dekorera prunkande rabatter.

Det behövdes cirka 82 stenar hade jag fått önskemål om. Och där låg alla och många därtill så prydligt i en hög så det var ju bara att glädjas åt snygga samlingen.

Plocka upp dem på flaket skulle ju inte bli så svårt så stark som jag är nu förtiden - så de snart skulle få se sin nya mysiga miljö.

Måste ha tappat räkningen. Fått solsting denna heta dag. Eller fick jag grus i ögonen och såg inte hur de stackars däcken på kärran nu fått platt fall – såg inte att det nötta gummit skrek av skräck.

Nu när jag kände mig nöjd över stenfyndet – jo – de var betalda på lagligt sätt vid ankomst – så där var det inget brott. Men nu fick jag brått hem och lasta av för kaffe bulle abstinensen hade sörplande sugande satt in.

Oj vad tungt bilen går nu då – och vad fasen är det som skriker och gnisslar. Säkert traktorn eller gruskrossen som jobbade på för fullt där borta i dammet.

Men för fasen det är ju släpkärran – den har väl fått hemlängtan och törst den med.

Stannar till hos damen i boden där jag betalade stenkalaset innan jag for in och frågade om hon möjligtvis hade luft!

Puh, tänk att lufta mig så dumt – att jag inte förstod att min aktersalong var på tok för tung för att vistas ute bland vanlig trafik.

Inte hade hon någon luft, där gick jag på pumpen.

Drog på upp mot landsväg i alla fulla fall – men som tur är så smäller det till och en riktigt äkta punktering på vänster släpvagnsdäck är ett faktum.

Vad göra nu då?

Tänker stort och ringer Mr Big som alltid har hjärtat på rätt ställe. Han tar sig tid samt med sig riktig domkraft som tar ton, utan att tveka eller ta taskig ton.

Han var där nästan innan jag hann blinka, men pinka i skogen hann jag – blev ju fasligt rädd när det small så där djäkla högt.

Mr B styrde nu mot däckverkstaden med supersnabb service. Tog en pappersmugg cappucino ur deras automat men däcket klart innan jag druckit ur – har det inte gått en TV-reklam om detta, i så fall kan jag garantera att den inte luras.

Tillbaka och nya däcket påsatt. Lastar av stor del av stenarna som nu får vänta på att jag kommer tillbaka och plockar upp dem i en ronda nummer två.

Så tur i oturen är väl att allt detta hände innan jag hann ut på stora vägen och varit i vägen – då hade jag ju begått ett riktigt brott och fått frottera än mer med mitt stenålders beteende.

Nästa gång jag kör med släp skall jag vara mycket mer på vakt med min vikt och köra mycket, fast jag menar förstås mindre, lass – lovar dig att tänka small Mr Big!