Det finns anledning att kliva upp tidigt på nationaldagen i år, i gryningen finns en unik chans att se Venus passera solen - om bara vädret är klart.

Venuspassagen innebär att Venus passerar framför solen i en vinkel som gör att vi kan se det från jorden, som en liten rund fläck som vandrar över solskivan. Passagerna sker två och två, med åtta år emellan. Den senaste var 2004, men nästa dröjer till december 2117.

I norra Sverige kan man se hela Venuspassagen, men längre söderut har Venus hunnit ungefär halvvägs när solen går upp. I Stockholm kan man se Venuspassagen från det att solen går upp (omkring klockan kvart i sex), fram till strax efter halv sju då den når solskivans kant. Venus rör sig från öster mot väster och syns som en liten mörk fläck.

Solen lyser starkt - glöm inte att skydda ögonen. Det säkraste sättet att se passagen är att projicera solen på ett vitt papper med hjälp av ett enkelt teleskop eller en fältkikare. Man kan också använda solförmörkelseglasögon eller mörka svetsglas.

- Jag är inte astronom, jag är historiker.Så inleder den tyska författaren Andrea Wulf dagens intervju, men det var också hennes första ord vid en föreläsning på Kungliga biblioteket kvällen före. I möte med entusiaster är det viktigt att påpeka, men hennes bok "Jakten på Venus" om världens första stora vetenskapliga samarbete - 1760-talets mätningar av Venuspassagen - har mötts av respekt både bland litteraturkritiker och hobbyastronomer. Då var Venus vandring framför solen en möjlighet att mäta avståndet mellan jorden och solen. I dag handlar det snarare om en fascination för himlakroppar, som likväl lever stark. I publiken under Andrea Wulfs föreläsning fanns åhörare som för länge sedan planerat var de ska se Venuspassagen den 6 juni; en man reser till Sibirien, en annan till Hawaii.

Andrea Wulf, som bott i England i 20 år, vet också var hon tillbringar den 6 juni: risken för moln sägs vara minst i Arizona. Men länge var datumet bara en tung deadline.

- Jag var på väg att ge upp flera gånger, när jag inte trodde att jag skulle bli klar i tid. De sista nio månaderna tog jag inte ledigt en enda lördag eller söndag. Hade jag missat den här deadlinen hade utgivningen fått vänta i 107 år.

Äventyrsberättelse

Det var den engelske astronomen Edmond Halley som 1716 uppmanade sina kollegor att samarbeta över gränserna för att mäta planetens vandring från olika platser så långt söderut och norrut som möjligt. Andrea Wulfs bok "Jakten på Venus" är en historisk genomgång av ett vetenskapligt projekt, men lika mycket en äventyrsberättelse om de hundratals astronomer som mot alla odds tog sig till platser som Sibirien, Mexiko, Newfoundland och Indien. Som en jämförelse tog det vid samma tid tre månader för ett brev som postats i Philadelphia att nå London.

"Modell för framtiden"

Det är omöjligt att inte lida med den franske astronomen Le Gentil som jagar Venus över hela världen i elva år, bara för hindras av krig och sandstormar. Även hans landsman Jean-Baptiste Chappe d'Auteroche satsade allt när han 1761 tog sig genom snöstormar till Sibirien. Den andra Venuspassagen observerade han från en tyfusdrabbad jesuitstation i Mexiko, där han några timmar senare dog i feber.

- De lade grunden för framtida vetenskapliga samarbeten. Det var också första gången som regeringar finansierade ett storskaligt vetenskapligt projekt och det blev en modell för framtiden, berättar Andrea Wulf.

I sin genomgång av brev, protokoll och dagböcker fastnade hon för ett citat av en av astronomerna: "Vetenskapsmän krigar inte", de samarbetar oavsett om deras länder ligger i krig.

- Det är ett fint budskap till oss i dag. Det var som Rysslands och USA:s rymdkapplöpning, med den stora skillnaden att alla nationer kämpade tillsammans.