Debattkrönika: "Varför så svårt att locka akademiker till kommuner?"

Debattkrönika

Häri finns läxor för både universitet och högskolor å ena sidan, och kommunerna å den andra.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det är knappast någon hemlighet att svenska kommuner och landsting står inför stora utmaningar. En av de större rör framtida kompetensförsörjningen: att förmå attrahera tillräckligt många med tillräckligt adekvat utbildning till sektorn. Enligt siffror från Saco behöver kommuner och landsting rekrytera sisådär en halv miljon individer de närmaste åren.

I det ljuset, publicerades mycket nedslående och smått häpnadsväckande siffror i Jusektidningen för två år sedan. Bland samhällsvetarna uppgav bara 0,6 procent att de ville arbeta i den kommunala sektorn efter sin examen. Mindre än en procent!

När jag först läste de siffrorna, gick tankarna till mina egna erfarenheter som lärare i statsvetenskap. Den övervägande majoriteten av studenterna har högtflygande ambitioner att rädda världen (jobba inom internationella organisationer och/eller med biståndsfrågor), eller en drömmande attityd om att jobba med diplomati eller få snitsiga kneg på regeringskansliet. Det finns en tendens till att välja bort eller se ned på kurser med inriktning mot kommunal förvaltning.

Fast, med tiden har jag insett att storyn nog är mer komplex än så. Det krävs nämligen, som bekant, två för att dansa tango. Så månne är det inte så enkelt som att akademikerna nedvärderar kommuner och landsting helt utan anledning. Kanske är det ett växelspel, där akademiker undviker kommunsektorn för att kommunsektorn nedvärderar akademiker?

Precis detta antydde helt nyligen Sacoordföranden Göran Arrius i ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Av de sektorer man tittat på, sticker kommunerna ut på ett negativt sätt. Här slogs nämligen fast att kommunerna utmärker sig genom att vara sämst på att värdera akademiker, på att värdera högre utbildning: här är löneskillnaderna mellan gymnasieutbildning och högskoleutbildning som allra minst. Med tanke på behovet av till exempel lärare, förskollärare, fritidspedagoger, socionomer och socialsekreterare, är detta knappast uppbyggligt sett till de framtida rekryteringsbehoven.

Häri finns läxor för både universitet och högskolor å ena sidan, och kommunerna å den andra. Vi som verkar inom högre utbildning måste bli bättre på att sälja in till studenterna hur viktiga kommunerna är; ja, alldeles avgörande för demokratins och välfärdsstatens kvalitet och funktion. Och fast bara 0,6 procent av studenterna vill jobba där efter examen, är det absolut vanligast att de faktiskt får en kommun som första arbetsgivare. Kommunerna behöver å sin sida, av allt att döma, putsa upp sin attraktivitet som arbetsgivare så att fler högutbildade får upp ögonen för dem och verkligen önskar arbeta i kommunsektorn.

Om inte både akademin och kommunerna rycker upp sig i dessa avseenden, går vi en dyster framtid till mötes.

Gissur Erlingsson