Det fanns dem som tidigt insåg faran med avfallet

Åsikter

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

I sin bok Resa med Charley skriver John Steinbeck bl a: Amerikanska städer är som grävlingsgryt, kantade av skräp allesammans omgivna av högar av rostiga bilvrak och nästan begravda under avfall . . . De högar av saker som vi slänger bort är mycket mer skrymmande än det som vi använder . . . men jag undrar om det inte kommer en tid då vi inte har råd med denna slösaktighet kemiskt avfall i floderna, metallskrot överallt och atomavfall begravt djupt ner i jorden eller nedsänkt i havet.
Detta skrev han alltså 1961 samtidigt som hans lika berömde landsman Linus Pauling förgäves försökte hindra tippning av radioaktivt avfall i Atlanten.
Men man lyssnade inte ens på denne framstående vetenskapsman, som vid ungefär denna tid erhöll såväl Nobelpriset i kemi som Nobels fredspris.
Så man tippade radioaktivt avfall i Atlanten och ingen kan väl tro att det finns kvar på samma ställe i dag.

Vår familj, som redan då var engagerad i miljöfrågor, skrev till professor Pauling. Han fick säkert många brev från hela världen, vilket säkert styrkte honom. Men någon ändring av beslutet åstadkom alltså varken han eller brevskrivarna.
Ungefär vid denna tid agerade vårt vid den tidpunkten största läkemedelsföretag på följande sätt. Vid tillverkningen av medicinska preparat uppstod högriskavfall, som man måste göra sig av med. Avfallet förpackades i tunnor av plåt, vilka transporterades ut till Landsortsdjupet, lämpades överbord, tunnorna perforerades genom beskjutning (jo det är sant) och bringades därigenom att sjunka till 459 meters djup. Vem tror att de fortfarande befinner sig där?
Många minns säkert andra giftskandaler, t ex det som hände hos BT Kemi i Teckomatorp. På många ställen i landet impregnerade SJ slipers med kreosot och kraftlednings- och telestolpar fick samma behandling med förödande följder för naturen vid dessa platser.
I dag försvarar man sådana handlingar med att vi då i allmänhet inte var så medvetna om miljön som vi kanske är i dag. Det är måhända sant, men det fanns ju trots allt människor som tidigt insåg faran med vår sorglösa hantering av vårt avfall. T ex John Steinbeck, Linus Pauling och inte minst Hans Palmstierna. Låt mig som avslutning citera just honom: De gifter som vi släpper ut i naturen hamnar så småningom på vårt frukostbord.
Och det har redan hänt, men vi kan trots allt fortfarande mildra effekterna, om vi agerar nu.
Bengt Stenquist