Sällan har det pratats så mycket mat som nu. Förståelsen för jordbrukets villkor verkar ha blivit bättre i den allmänna debatten, men det finns likväl stora utmaningar kvar att sätta tänderna i. Foto: Björn Lindgren/TT

Ledare: En nyttig resa från jord till bord

Ledare
annons

En livskraftig inhemsk livsmedelsproduktion är nyttig för Sverige.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

LRF-ordföranden Helena Jonsson tackar efter fem år för sig vid intresseorganisationens nästa årsmöte i maj (ATL 10/1). Hennes efterträdare kommer inte till ett färdigdukat bord, men det finns i dag hos allmänheten en förståelse för jordbrukets frågor och villkor som är bättre än på länge. Ett livskraftigt svenskt jord- och skogsbruk är en styrka för såväl näringslivsutveckling som regional tillväxt och lokala arbetsmarknader.

I spåren av surdegsbakande och gör din egen korv-kurser har maten tagit plats som både hantverk och vardagskultur. Närodlat och ekologiskt, gårdsbutiker och Bondens marknad har präglat städernas efterfrågan, butikshyllor och restaurangmenyer.

Läget var ett annat när dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) och regeringen Reinfeldt lanserade Matlandet Sverige för tio år sedan. Syftet var att stimulera utvecklingen av jobb inom livsmedelssektorn och öka tilltron till Sverige som ett land för såväl lokala delikatesser som god livsmedelsexport. Satsningen hade styrkor och svagheter, men bör trots det ses som en pådrivande faktor bakom de senaste årens intresse – och förståelse – för hur maten går från jord till bord.

Numera är det betydligt färre än för tio år sedan som fnyser åt lokal matproduktion och avfärdar allt med att det italienska och franska köket minsann är så mycket bättre. Dessa står nämligen inte i motsats till varandra. Det svenska jordbruket kan utvecklas positivt, med rätt förutsättningar – och där finns mer att göra. LRF-basens efterträdare måste ta fajten mot alltifrån skadliga skatter på jobb och företagande till myndigheters paragrafrytteri.

Det spelar roll hur maten produceras. Att vår matkonsumtion och djurhållning påverkar möjligheterna att begränsa framväxten av antibiotikaresistenta sjukdomar är välbekant. Att det svenska jordbruket gör viktiga insatser för miljö och klimat vet de flesta, liksom att de livsmedel som upphandlas till skolkök och äldreboenden påverkar landsbygdsutvecklingen. Förståelsen för hur jordbrukets olika delar hänger ihop kan däremot bli bättre, som att växtodling såväl som djurhållning är viktiga delar av en hållbar framtid.

En annan angelägen fråga är det inhemska jordbrukets självförsörjningsgrad som en del av en robust krisberedskap och ett civilt försvar. Vid konferensen Folk och försvar nyligen förmedlade regeringens företrädare en nonchalant syn på matproduktionens roll i händelse av krig och kris. Sådan tanklöshet kan bli dyrköpt.

Krisberedskap handlar förstås även om försvar, om IT-infrastruktur och drivmedelsförsörjning, men ett land som inte på egen hand klarar att mätta sin befolkning kommer att vara beroende av att köpa den maten av andra. Det är i sin tur stater som själva måste försörja sin befolkning. Problematiken ska inte tas lätt på. Hoppet är att övriga partier uppbådar kloka krafter som har insett att det är svårt att härda ut när maten tar slut.

annons

Mest delat denna vecka