Världens romer firar under april sin internationella högtidsdag. Nationaldagar har de inte. Hemland saknas. Deras flagga visar ett vagnshjul, som symboliserar den kärra eller husvagn, som bär deras rörelser i världen. De är migranter. De rör sig över de gränser, som andra folk och nationer ritar upp omkring sig.
De gästar också oss i Gnesta, Nyköping, Oxelösund och Trosa. Vi möter dem vid våra köpcentran. Att tigga är deras arbete. För överlevnadens skull. Det är ovärdigt, säger vi. Det är nödvändigt, säger de. En årsinkomst i Rumänien är cirka femtusen kronor. I Sverige kan en tiggare få ihop 50 000 kronor. Tiggarens val: att svälta hemma eller att överleva här. Det kunde vara vi …
Romernas historia i Europa, även i Sverige, är en kolsvart berättelse om diskriminering och förföljelse, hot och hat. Först 1954 fick en svensk rom, som varit utomlands, rätt att återvända hit. Först 1965 fick man rätt till en fast bostad och tillåtelse att gå i grundskolan. 1999 fick romer en officiell minoritetsstatus. 500 år tog det att få sitt värde och värdighet.
Ännu i dag pågår mobbningen av romer i Sverige. Om vi vill ha ett konkret bevis på vad utanförskap är, så finner vi det hos romerna. De vill ingenting. De kan ingenting. De orkar ingenting. Så talar fördomarna och föraktet. De vill, de kan, de orkar vet den som lärt känna dem.
Antiziganismen, hatet mot romer, växer i Europa. Ungern, Frankrike, Rumänien går i täten. Och vi går inte fria. När vi ser oss i spegeln bör vi skämmas. En del av oss arbetar hårt för att bli av med dem. De är en störning i den svenska idyllen, tycker en del av oss. Åk hem säger de. Åk hem till ett liv under broar, i plåtskjul, vid soptippar. Utan arbete, utbildning, orimligt dyr sjukvård. Medan vi väntar på att till exempel den rumänska statsledningen begriper att man ska ta hand om sin romska minoritet, måste de överleva. De kunde ju ha varit vi …
Regeringskansliets skrift "En vitbok kring romerna i Sverige" skärper bilden av romernas kamp för människovärde i vårt land. Nästa steg måste bli en sannings- och försoningskommission, som får skapa en process, där det svenska samhället ber om ursäkt för sin ibland rent rasistiska hantering av en av våra minoriteter. Det är dags att be om förlåtelse. Vi förstår nu, äntligen, mer och mer av hur illa vi burit oss åt mot våra minoriteter.
Romerna saknar som sagt hemland. De rör på sig. Och det sker av tvång. Vi andra rör oss också. Men vi gör det frivilligt: Vi kan resa jorden runt, stanna i Australien ett par år, pröva lyckan i Kanada. Och sedan kommer vi hem igen. Vi gör det till lust. Andra måste göra det i nöd, för livet.
Tänk om romerna är våra guider in i en orolig framtid? De är ju överlevare. Som illa sedda, förnedrade, är de kanske våra föregångare? Är det framtidens människor, nu hunsade, hatade, som vi möter längs våra trottoarer i Gnesta, Nyköping, Oxelösund, Trosa?
Kjell Wiklund
präst, medlem i föreningen EUM/Stöd till EU-migranter