Dragloket, årets julklapp, är ett par rejäla glasögon som får oss att se en annorlunda verklighet än den gamla vanliga. Vi får ta del av The virtual reality, den virtuella verkligheten. Juldagarna kan vi ägna åt något annat än den gamla vanliga verkliga. Det kan vara en tacksam flykt från det som är svårt.
Lagom till jul har vi också i vårt språk fått ett nytt ord, hämtat från den gamla antiken: "Verklighetsresistens". Det betyder väl ungefär "att göra motstånd" mot verkligheten. Kanske finns ett samband mellan de stora brillorna, där verkligheten ser annorlunda ut, och motståndet mot verkligheten?
2016 års verklighet har inte alltid varit så lätt att handskas med. Människan och hennes värde sitter trångt på. Alan, 3, spolas upp på havsstranden. I Berlin färgas en julmarknad blodröd. IS sprider sina krevader av skräck. Här hemma oroas vi över sprickbildningar i samhället.
Vilket är vårt alternativ? Att försöka hålla oss kvar i den sargade världens verklighet. Det är där vi behövs. På torget i Berlin, Gnesta, Nyköping, Oxelösund och Trosa. Våra torg, vår gemenskap, är våra vapen mot skräcken. Trotsigt kan vi njuta av julglädjen. Vi kan hjälpa varandra att vara kvar i vanligheten. Vi kan glädjas, utan stora glasögon. Vi behöver inte bli resistenta.
Att fira jul är att träna på att leva i verkligheten. Ett barn föds. Att fira jul är på riktigt. Vi firar inte tomten. Inte Kalle Anka. Vi firar en mammas och en pappas bävan och glädje.
Gud överraskar oss, som alltid. Överraskningarna sker alltid inne i verkligheten. Julen är ingen virtuell historia. Den är kanske inte heller en andlig historia. Den är en väldigt kroppslig händelse. Maria och Josef får sitt barn. Och vi är med dem. Vi står bara lite längre ifrån det där stallet, bara ett par tusen år. Ett barn är alltid ett hopp. Det är hopp vi behöver, mest av allt. Att fira jul är att fira Hoppet.
Låt oss bekämpa resistensen. Och hålla oss kvar i Verkligheten, den o-virtuella.
Kjell Wiklund präst i verkligheten