"Retorik" hör vi ofta i det politiska språket just nu. Vi har baxnat av den Trumpska retoriken kring den mexikanska muren, om Hillary Clintons kommande internering, om muslimstopp vid gränserna. Så plötsligt framträder han lugnt och sansat: en landsfader som vill ena nationen. En ilsken knäppskalle eller en smart estradör med dolda statsmannatalanger?
Ännu märkligare: Hur kunde det etablerade politiska systemet ha undgått att se nationens belägenhet? Hur kunde man lugnt nöja sig med att "arga unga vita män" var en försumbar restpost i valmanskåren? Varför hörde man inte hur nationen knakade? Hur kunde man missa sprickbildningarna i samhällsbygget? Varför slog ingen larm när klyftorna djupnade?
Den Trumpska retoriken om Hillarys kärlek till Wall Street och trygga leverne i Washington gav kraft till den trötthet, frustration, uppgivenhet och ilska som vuxit fram i de utkanter av nationen, dit ökande välstånd sällan når. Retorik är kanske konsten att hitta orden som träffar djupet, som tänder hoppet och får folk att knyta näven? "Yes, we can" ropade någon år 2008.
USA-diagnosen: att organismen, samhällskroppen far illa, slits isär, kanske rent av klyvs itu, drabbar oss på närmare håll. Vi känner igen symptomen också i vår del av världen. Kanske inte underligt att slocknade drömmar eller instängd vrede tar form av rädsla och hat, protest och våld? Det delade landet USA är kanske bara ett exempel på den tondövhet, som kan drabba trygga etablissemang och fridfulla reservat? På många håll ökar glappet mellan den allt rikare och den fortsatt fattige, mellan den enes lysande förutsättningar och den andres mörka framtidsbilder.
"Den delade staden" hette SN-s artikelserie om Nyköping 2013. Rubriken känns aktuell. Medelinkomsten i Malmbryggshagen är cirka 700 000 kronor och i Brandkärr cirka 200 000 kronor. Förvärvsarbetande är i Brandkärr 50 procent, i Malmbryggshagen 95 procent. Klyftorna: Vem klyver? Slitas isär: Vem sliter? Är det politiker som klyver, sliter och drar? Vem annars?
Globala rörelser får lokala uttryck. Nyköping ligger inte långt ifrån New York. Kommunalrådet Urban Granström har det lättare än Donald Trump. Och han behöver inte ta till en våldsam retorik. Men alla samhällsbyggen har sprickor i fasaderna. Överallt lever många av oss innanför och andra utanför. Allt fler bland oss står med stenar i händerna, redo att bygga murar. Det finns mycket vi kan skylla på: Invandrarna, som är för många. Utvandrarna, som flyttar företagen till Kina. Politikerna, som glömmer bort verklighetens folk. En del av oss kanske skyller allting på Gud.
Vi närmar oss årets slut. Dags att summera läget i landet. Vem slet oss isär? Vilka ställde andra utanför, i utanförskapet? Vad berodde det på att fasader sprack sönder?
Bortom flosklerna ser man Verkligheten. Under retoriken andas Livet. Låt oss försöka ena landet och staden. Gärna med mindre snack och mera verkstad. Kanske rentav över blockgränserna? Nu behövs vi, varenda kotte!
Kjell Wiklund
präst, gratisarbetare på sociala fält