I början betraktades utbildning som det enda verktyg en person behöver för att nå ett bra betalande jobb eller en högre position i samhället. Gapet mellan de personer som hade en bra utbildning och de som saknade var stort.
Ofta var det bara de som var i en ekonomiskt stabil position som fick chansen till en bra utbildning. Att begåvade medborgare blev utan grundläggande utbildning hade många förklaringar. Några barn var födda i rika familjer medan andra hamnade i fattigare. Det fanns också en extrem ojämlikhet mellan olika elevgrupper inne i klassrummet. Duktiga elever och de som hade det svårare. De som hade utbildade föräldrar som hjälpte dem med läxorna och de vars föräldrar fick aldrig tid att läsa. Där fanns också bondefamiljer vars barn arbetade hårt på gården och var en inkomstkälla för familjen. Föräldrarna varken kunde eller ville släppa dessa barn till studier eller jobb i städer.
Folkhögskolornas tillkomst löste många problem. Där kom ett utbildningssystem där den mänskliga delen av eleverna/deltagarna står i fokus. Det sägs att i formella utbildningssystem lär sig deltagarna/eleverna hur man förändrar saker, medan i folkbildningssystemet får deltagarna/eleverna också själva förändra sig och utvecklas som goda medborgare.
Folkhögskolorna fungerar inte bara som pedagogisk ersättning att fylla utbildningsluckor, de fungerar också som en källa till en mänsklig förändring. Att bli en bra människa för alla medborgare och bidra till samhället. Inom folkbildningen bestämmer deltagarna själva vad, hur och när de ska lära sig. Utgångspunkterna är nyfikenhet, kreativitet och lusten att lära sig och ta in kunskap. När människor med olika bakgrunder och livserfarenheter samverkar, träffas och utbyter kunskap, kommer det upp nya idéer och infallsvinklar.
Folkhögskolorna tar ett stort ansvar för att fylla utbildningsluckor. Därmed undviker samhället att en del medborgare känner sig mindre privilegierade än andra. Risken för civil oro och misstro minskar. Av denna anledning har jag lagt ett förslag hos folkbildningsrådet om ett projekt som ska exportera folkbildningens idé och system till länder som har stora naturtillgångar men har drabbats av oändliga inbördeskrig.
Folkhögskolorna gör i dag sitt bästa för att ta in och utbilda så många flyktingar som möjligt och hjälpa dem med utbildning, deras integrationsprocess och för att bli goda svenska medborgare. Problemet är bristande ekonomiska resurser, samt den svenska regeringens svaga möjligheter att erkänna folkhögskolorna som ett fullgott institut för att hjälpa flyktingarna. Folkhögskolornas avsaknad av en särskild studieplan för deltagare som har haft helt andra sätt att leva, utbilda sig och ta in kunskap än svenskar, spelar också in.
Det behövs stora integrationsinsatser, men möjligheterna är enorma. Ge nyanlända flyktingar chansen till en förändring som kan spela en positiv roll inte bara i deras liv i Sverige, utan också i varje del av denna jord.
Awes Osman
lärare på Nyköpings folkhögskola