I en signerad ledartext i Södermanlands Nyheter den 12 juli kallar Tobias Samuelsson Lärarnas Riksförbund för "stridslystna kritiker" apropå vår reaktion mot KD-förslaget om en centralt bestämd klassikerlista för skolan. Jag tycker nog att det krävs betydligt mer krut i argumentationen för att anklagas för att vara stridslysten. Lärarnas Riksförbund är partipolitiskt obundet, men kommenterar självklart politiska utspel i våra kärnfrågor oavsett varifrån de kommer.
Om vi gör det på ett sätt som uppfattas som stridslystet så är det förstås beklagligt. Vår uppfattning är att välutbildade lärare är kompetenta att själva avgöra vilket stoff eleverna ska arbeta med. De mål som staten har angivit i form av läroplaner och kursplaner utgör naturligtvis en viktig grund, men ska politiker dessutom lägga sig i vilka böcker som eleverna skall läsa tar man ifrån lärarna en väsentlig del av den självständighet och professionalitet som är en viktig del av yrket. Ju mer denna frihet kringskärs desto mindre intressant blir det att söka sig till yrket.
KD-förslaget är tveksamt också ur en annan aspekt. Ebba Busch Thor menar att läsning av böckerna på den föreslagna listan skall stärka de svenska värderingarna. Med ett sådant medskick så finns det ännu större skäl att vara negativ. Att läsa böcker har ett mycket större värde än att stärka några särskilda värderingar, det handlar lika mycket om att ta del av andras tankar och världar, eller till och med bara för nöjes skull.
KD har tänkt sig att listan ska utformas av "experter" och nämner Svenska Akademien. Låt mig avslöja att helt utan ingripande från KD eller Svenska Akademien så har lärare redan i dag boklistor. Listor som är anpassade till elevernas ålder och bakgrund och som kan väcka läsintresset. Det kan faktiskt till och med vara så att elever kommer med förslag på vilka böcker man skall läsa. Därför menar Lärarnas Riksförbund att beslutet om vad som passar den enskilda gruppen och individen även fortsättningsvis skall ligga hos läraren.
Det är väl alldeles utmärkt om Ebba Busch Thor bidrar med sin egen expertis på området och kommer med förslag. Hittills har hon endast nämnt Anne Franks dagbok som exempel på vad som ska föras upp på en klassikerlista. Det vi lärare vänder oss emot är alltså inte att litterärt intresserade delger oss sina tankar om vad som kan vara bra litteratur för skolan, utan viljan att frånta oss uppdraget att göra ett lämpligt urval.
Det som borde intressera politiker mer är i stället hur resurserna för skolbiblioteken ser ut, hur en kvalificerad lärarfortbildning ska organiseras och hur lärare ska få mer tid till att enskilt och tillsammans med sina kollegor diskutera hur man på bästa sätt kan arbeta med litteratur i undervisningen. Då vill de också bestämma själva vilka böcker eleverna skall läsa.
Svante Tideman
1:e vice förbundsordförande Lärarnas Riksförbund