Gissur Erlingsson (GE) höjer i sin krönika ”Misstron mot kommuner är orättfärdig” (SN 14/1) kommunala politiker till skyarna. Låt mig få anmäla tvivel härpå (lokala politiker innefattar även landstingspolitiker).
Två exempel. Skolan är kommunaliserad och har därmed sänkts till en betänkligt låg nivå i internationella mätningar. Svensk sjukvård bottenrankas jämfört de fyra nordiska länderna. Det är mer än illa och förklaring torde främst sökas i betänklig kompetens hos ansvariga politiker. Därtill att den svage politikern nogsamt aktar sig för att tillsätta kompetenta tjänstemän med don efter person som katastrofalt resultat. Politikern söker detaljstyra tjänstemannen med turbulent personalomsättning och vanskötsel som följd. Självklart tappar medborgaren förtroende för lokala politiker och det med rätta.
GE söker belägga lokala politiker med formella meriter och på att lokala politiker har högre inkomst och begåvning. Detta stämmer illa med allmänhetens erfarenheter som baseras på vad politiker åstadkommit för väljares väl och ve. Det finns inget som säger att begåvning och förnuft har intimt samband. Förnuft är hos lokala politiker en egenskap i försvinnande.
I årets första ”Go'morron världen” (radions P1) påpekades att den bordlagda regionfrågan sänktes av lokala opinioner. Lokala politiker var undfallande tysta. Enskilda medborgare och lokala organisationer förde ordet, detroniserande politiken. Detta är ett av exempel där medborgaren, i brist på förtroende, mer och mer sätter lokala politiker på undantag, tagandes väsentligheter i egen hand. Ytterligare som illa sticker i ögonen hos allmänheten är prioriteringar av kommunala skrytbyggen och havererade satsningar på turism medan nödvändigheter som vatten- och avloppssystem får förfalla, eftersatt äldrevård med mera. Politikers begrepp om väsentligheter sätts mer och mer ifråga. Extern revision saknas.
Debattsidor speglar enskildas tilltagande misstro till politiker. Det är inte endast hos medborgaren som den lokale politikern tappar fotfäste. I en debattartikel i DN, juni 2016, anförs skäl att skrota dagens kommuner såsom varande föråldrade. Staten styr genom lag och penningpung mer och mer kommuner och landsting försättande lokala politiker till ordermottagare, att lyda, icke utan devota inslag.
Medborgaren nominerar inte den lokale politikern. Det gör en snäv innekrets inom varje parti med annan prioritet än väljarens. Det medborgaren väljer är, i stort, parti med given lista.
Det finns kompetenta lokala politiker med både förnuft och begåvning. De sugs emellertid snabbt upp av näringsliv, av partier till riksnivå eller till statlig tjänst.
Det som blir över blir sittandes hemmavid i kommunens respektive landstingets stuga.
Lars Blomqvist
Nyköping
Svar:
Blomqvist har antingen läst min krönika slarvigt, eller så bidrar han till den populistiska föreställningsvärld jag vänder mig emot med medvetna missförstånd och egna påhitt.
Jag ”höjer” inte kommunpolitiker "till skyarna". Med stöd i färsk forskning, genomförd av några av landets tongivande nationalekonomer, är mitt enkla budskap att vårt representativa demokratiska system har förmågan att inte bara ta fram församlingar som är hyggligt representativa för befolkningen som helhet, systemet ser också till att dessa personer är mer kompetenta än genomsnittssvensken.
Betyder det att de är felfria? Givetvis inte. Men det betyder att vi är i tryggare händer än om fullmäktigen utsågs exempelvis via slumpen, och det betyder att den politikermisstro som bygger på att politiker är okunniga bygger på felaktigheter.
Blomqvist bidrar till att spä på misstron genom att haspla ur sig påståenden som inte beläggs. ”Förnuft är hos lokala politiker en egenskap i försvinnande”. Vad bygger Blomqvist påståendet på? Eller för den delen att svaga politiker ”aktar sig för att tillsätta kompetenta tjänstemän”. I stället för att dra till med svepande påståenden, önskar jag att vår bild av politikerskrået tar avstamp i fakta, inte fördomar.
Gissur Erlingsson