I kölvattnet av det amerikanska valet har texter producerats om att "de som röstar på högerpopulisters åsikter är inte viktigare än andras". Dessvärre skänker inte den sortens formulering allvaret som detta fenomen förtjänar. Det är knappast ett adekvat svar när vårdcentralen lagt ner och bruket är borta sen länge. I det som en gång var en ort råder ingenting; förutom rädsla för framtiden, politiken och ekonomins skiften. För den tvivlande tipsar jag om att besöka exempelvis Flen och prata med människor om livet, nuet och framtiden, eller Norrahammar och Åkers Styckebruk. De orter där det en gång fanns industri men som flyttade utomlands i spåren av handelspolitikens omstrukturering.
Utvecklingen började på 70-talet när man skalade av valutaregleringen. I takten följde en omstrukturering av handelspolitiken. Under 90-talet kom finanskrisen till Sverige som hade en, efter omstruktureringen "föråldrad" (läs: för dyr gentemot omvärlden) verkstadsindustri som avvecklades snabbt och flyttades till mer "företagsvänliga" länder (läs: svaga fackföreningar). Sverige hade svårt att konkurrera med det nya regelverket.
Arbetslösheten spred sig i bruksorterna och många unga följde urbaniseringen. In i staden där banden som tidigare formade oss inte existerade, att bo, arbeta och fira ihop. I dag bor majoriteten i förorten långt från jobbet, pendlar i tysthet och undviker grannen i trapphuset. Med detta gick partierna ifrån de traditionella samhällsgrupperna och fokus låg på catch-all. I jakten på den bandlösa medelklassen, i takt med att storkapitalet fick en större makt med den nya världsordningen kunde man inte heller bekosta vallöften för de första utan att stöta sig med de andra. Finansiering av vallöften behövdes dock och man gick på de som inte kunde säga emot, de som sårades av kriserna. Här står vi i dag. Faran är att när vi når nästa ekonomiska kris kommer det smälla ordentligt i det politiska Sverige. När medelklassen plötsligt finner sig i en annan typ av välfärdsstat än den de trodde var det som existerade, när de nu behöver den.
Det fattas en kontroll av globaliseringens tendenser att gynna fuskarna; varför ska vi ha produktionsregleringar på mat och stål, sedan importera billigare mat och stål? Att skryta med högkvalitativ produktion och sedan importera är den svenska handelspolitikens Janus-ansikte.
Detta låter som ett angrepp på frihandel men jag gillar frihandel. I frihandeln finns mekanismer som uppmuntrar effektivitet. Det som förr krävde tio personer, krävs nu i stället två. Men denna idé om frihandelns mekanismer bygger på lika förutsättningar för att kunna kallas fri.
För att knyta samman tråden kring ämnet är det inte konstigt att folk röstar populistiskt. Den globala utvecklingen har varit likadan sedan 70-talet och kvar står vi med en globalisering som ifrågasätts vid köksborden. Det tragiska är bara att det är de som vill behålla klasskillnaderna, storkapitalets makt och desarmera en grön industri som vinner mark.
Per Stenius
student vid Copenhagen Business School, sörmlänning och socialdemokrat