Det talas allt mer om samhĂ€llets olika utmaningar nĂ€r det gĂ€ller behovet av inkludering och integration. Men vad som verkligen avses med dessa Âpositiva och vĂ€lmenande ord Ă€r ofta oklart. LĂ€nge har det Âoffentliga samtalet förts utifrĂ„n ideologiska begrepp som inte riktigt lĂ€ngre tĂ€cker den verklighet mĂ„nga av oss upplever.
DÀrför har ocksÄ det politiska samtalet i Sverige blivit alltmer polariserat. Man har utgÄtt frÄn en vÀrld dÀr integrationstanken fÄtt stÄ i ena ringhörnan och assimilationstanken i den andra. Som om detta begreppspar utgjorde varandras motsatser och av tvingande skÀl kommit att utesluta varandra.
Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn pĂ„ den dĂ„ förhĂ„llandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen â och med baktanken att dessa mĂ€nniskor Ă€ndĂ„ bara var hĂ€r pĂ„ besök â de skulle nog en dag komma att Ă„tervĂ€nda hem. DĂ€rav ocksĂ„ tonvikten pĂ„ hemsprĂ„ksundervisning â dĂ€rav oviljan att diskutera invandring i termer av assimilering.
Sverige höll pĂ„ sĂ„ vis lĂ€nge sina invandrare pĂ„ en armslĂ€ngds avstĂ„nd: Hit â men inte lĂ€ngre! Man talade i termer om att invandrarens Âursprungskultur och sprĂ„k var viktigare Ă€n den svenska och lĂ€t pĂ„ sĂ„ vis utvecklingen gĂ„ mot en allt Âstörre segregation. Vilket kanske Âursprungligen hade sin grund i en slags humanistisk vĂ€lvillighet â men som med tiden alltmer kommit att upplevas som blott en förtĂ€ckt vĂ€lvilja och pĂ„ senare tid ocksĂ„ talats om i termer av, âvĂ€lviljans rasismâ och âden svenska snĂ€llismenâ.
Men det gĂ„r inte att tala i baktakt till medborgarna hur lĂ€nge som helst. NĂ€r en tanke, om Ă€n sĂ„ god, förlorar kontakten med det den Ă€r tĂ€nkt att göra, förlorar den ocksĂ„ sin funktion â den blir tom, ÂinnehĂ„llslös, meningslös.
De första att plocka upp en ÂsĂ„dan kĂ€nsla av tomhet, misstro och missnöje med sprĂ„ket Ă€r givetvis de populistiska Âaktörer som alltid slumrar i den politiska myllan. Och dessa nĂ€rs just av den etablerade politikens ideologiska stelfrusenhet. Populisterna kan pĂ„ sĂ„ vis samla poĂ€ng genom att ÂhĂ€vda att de Ă€r de enda som Âverkligen lyssnar och talar pĂ„ ett sĂ€tt som den breda allmĂ€nhetens förstĂ„r. Populism uppstĂ„r inte ur ett intet â utan ur ett ideologiskt vakuum â som andra lĂ€mnat efter sig.
För att lösa denna gordiska knut gĂ„r det dĂ€rför inte att bara fortsĂ€tta agera och hantera dagens situation med 1970-talets gamla verktyg. Utan vi mĂ„ste vĂ„ga vĂ€nda och vrida pĂ„ sĂ„vĂ€l tankar som ord och det gör vi frĂ€mst genom öppenÂhet, debatt och tillĂ„tande samtal.
Max Kern