Debatt: ”Integration med verktyg frĂ„n 1970-talet”

Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn pĂ„ den dĂ„ förhĂ„llandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen, skriver Max Kern. Foto: Pontus Lundahl/TT

Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn pĂ„ den dĂ„ förhĂ„llandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen, skriver Max Kern. Foto: Pontus Lundahl/TT

Foto: Fotograf saknas!

Debatt2017-01-26 06:00
Det hĂ€r Ă€r en debattartikel. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det talas allt mer om samhÀllets olika utmaningar nÀr det gÀller behovet av inkludering och integration. Men vad som verkligen avses med dessa ­positiva och vÀlmenande ord Àr ofta oklart. LÀnge har det ­offentliga samtalet förts utifrÄn ideologiska begrepp som inte riktigt lÀngre tÀcker den verklighet mÄnga av oss upplever.

DÀrför har ocksÄ det politiska samtalet i Sverige blivit alltmer polariserat. Man har utgÄtt frÄn en vÀrld dÀr integrationstanken fÄtt stÄ i ena ringhörnan och assimilationstanken i den andra. Som om detta begreppspar utgjorde varandras motsatser och av tvingande skÀl kommit att utesluta varandra.

Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn pĂ„ den dĂ„ förhĂ„llandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen – och med baktanken att dessa mĂ€nniskor Ă€ndĂ„ bara var hĂ€r pĂ„ besök – de skulle nog en dag komma att Ă„tervĂ€nda hem. DĂ€rav ocksĂ„ tonvikten pĂ„ hemsprĂ„ksundervisning – dĂ€rav oviljan att diskutera invandring i termer av assimilering.

Sverige höll pĂ„ sĂ„ vis lĂ€nge sina invandrare pĂ„ en armslĂ€ngds avstĂ„nd: Hit – men inte lĂ€ngre! Man talade i termer om att invandrarens ­ursprungskultur och sprĂ„k var viktigare Ă€n den svenska och lĂ€t pĂ„ sĂ„ vis utvecklingen gĂ„ mot en allt ­större segregation. Vilket kanske ­ursprungligen hade sin grund i en slags humanistisk vĂ€lvillighet – men som med tiden alltmer kommit att upplevas som blott en förtĂ€ckt vĂ€lvilja och pĂ„ senare tid ocksĂ„ talats om i termer av, ”vĂ€lviljans rasism” och ”den svenska snĂ€llismen”.

Men det gĂ„r inte att tala i baktakt till medborgarna hur lĂ€nge som helst. NĂ€r en tanke,­ om Ă€n sĂ„ god, förlorar kontakten med det den Ă€r tĂ€nkt att göra, förlorar den ocksĂ„ sin funktion – den blir tom, ­innehĂ„llslös, meningslös.

De första att plocka upp en ­sĂ„dan kĂ€nsla av tomhet, misstro och missnöje med sprĂ„ket Ă€r givetvis de populistiska ­aktörer som alltid slumrar i den politiska myllan. Och dessa nĂ€rs just av den etablerade politikens ideologiska stelfrusenhet. Populisterna kan pĂ„ sĂ„ vis samla poĂ€ng genom att ­hĂ€vda att de Ă€r de enda som ­verkligen lyssnar och talar pĂ„ ett sĂ€tt som den breda allmĂ€nhetens förstĂ„r. Populism uppstĂ„r inte ur ett intet – utan ur ett ideologiskt vakuum – som andra lĂ€mnat efter sig.

För att lösa denna gordiska­ knut gÄr det dÀrför inte att bara fortsÀtta agera och hantera dagens situation med 1970-talets gamla verktyg. Utan vi mÄste vÄga vÀnda och vrida pÄ sÄvÀl tankar som ord och det gör vi frÀmst genom öppen­het, debatt och tillÄtande samtal.

Max Kern