I Sverige förekommer ingen korruption. Politiker och tjänstemän utnyttjar (nästan) aldrig sin ställning för egen vinning. Vi ligger fyra i ligan över hederliga länder. Dock kan även SN någon gång (2015 senast) notera något misstänkt fall. Oftast handlar det om att tjäna på att hjälpa någon att runda bostadskön.
Men så kreverar det i Statens Fastighetsverk. Generaldirektören själv hamnar i fokus. Härvan växer. Handlar det om en halvkriminell kultur, mitt inne i den svenska traditionen av oförvitlighet? ”Korruption” betyder ”trasigt tillstånd”. Kan Sverige gå sönder?
Vi ställer allt oftare frågor om tillit och förtroende i vårt samhälle. Vad och vem kan man lita på? Vi hör om att politiker skulle dribbla med hyror. Och riksrevisorer visade sig vara korrupta . Där får nu nya revisorer börja om från början med att återskapa den tillit som brast. Den stolta, svenska tjänstemannatraditionen: knakar den i fogarna? Är de svenska systemen skörare än vi trodde? Är den svenska människan mera lik andra människor än vi anade?
Kanske har vi anledning att se oss noga i spegeln. Men det kunde vara värre. Som i Rumänien, som är sämst i klassen i Europa när det kommer till korruption – och därmed också sämst vad gäller fattigdom. Girigheten är korruptionens drivkraft. Och girighet levererar fattigdom. När korruptionsrika rumäner bygger sina palats i Bukarests mondäna förorter söker sig utfattiga romska medborgare i Rumänien ut för att överleva. När vi i GNOT-kommunerna i SN:s spridningsområde (Gnesta. Nyköping, Oxelösund, Trosa) ser en tiggares sorgsna blick, är det korruptionens effekter vi möter. Europas fattigaste är en restpost i välfärdens bokslut.
Med vilka vapen kan korruptionen bekämpas? Med envis demokrati och med modig kritisk granskning. Med människor som bestämmer sig för att politiker och ledningar måste lära sig att hålla sig innanför anständighetens gränser. En halv miljon alldeles vanliga rumäner på Bukarests gator har nu kunnat få en korrupt regim att lyssna och backa. Girigheten får, åtminstone tillfälligt, göra halt.
Och när det gäller våra tiggare i GNOT-området: Kan vi ana lite mera av deras situation som hunsad och utmobbad minoritet i hemlandet Rumänien? Tänk om det vore tvärtom: Att våra partiledare, våra myndighetschefer, uppförde sina egna små slott i våra trakter, medan många av oss andra var tvungna att ta oss till Rumänien med varsin plastmugg?
Många av oss känner oro över läget, både härhemma i vår GNOT-värld och över den globala situationen. Oro måste hanteras. Bäst görs det tillsammans. Vi människor är gemenskapsvarelser. Arga och modiga rumäner har visat vad vi kan – om vi orkar och vill. Vi bör ha beredskap att nyttja demokratin som vapen. Och den demokratin måste ständigt vässas. Tiggaren på trottoaren i GNOT är en påminnelse om ett trasigt tillstånd. Vi behöver en anständigare värld. I Rumänien. Kanske också i Sverige.
Kjell Wiklund
präst, frivilligarbetare i samhällets utkanter