Karl Vennberg, författare, publicist, analyserade för snart femtio år sedan det svenska samhällets politiska turbulenser: ”60-och 70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”.
I politisk verksamhet tvingas man att hantera besvikelser. De flesta partier är efter höstens val sysselsatta med detta. Till detta hanterande hör ofta att förneka verkligheten. Partier som gjort stora väljarförluster försöker uppfatta sig som vinnare och utgår från att man har förkörsrätt fram till regeringsmakten. Att hantera besvikelser kan vara lika tungt som att tvingas ta sig an ett sorgearbete. Det tar tid att orka glänta på dörren som visar den nya verkligheten.
Som väljare kan man ställs sig frågor: Hur länge ska kloka partiledare sitta i sandlådan och sprätta sand på varandra? Finns några vuxna i något rum i närheten? Talmannen längtar efter ”positionsförändringar”. Pröva nya perspektiv. Tänka nya tankar. Avstå från att säga samma saker som sagts tusen gånger under valrörelsen. Orka lyfta blicken.
Vem har till exempel efter valet orkat att tänka en tanke på att planeten Tellus kanar iväg mot katastrof? Alltmedan vi tvingas lyssna till högröstad och aggressiv partiledarretorik.
Ett förslag: Gör som Gud: Gör något nytt. Kanske Gud kan tipsa oss om hur man gör positionsförflyttningar? Mänsklighetens alla religiösa traditioner utgör bilder och språk för tillvarons mening och sammanhang. Gudars uppgift har varit att leverera mönster för ordning och reda i tillvaron. Makt, auktoritet, regelverk, budord. Men den bibliska gudsberättelsen är annorlunda. Den handlar om en Gud som avstår från regeringsmakten och söker en ny position. Den kristna storyn berättar om hur människan, Eva och Adam, vill regera. Gud hanterar sin besvikelse genom att strunta i den. I stället för att gnälla och tjata: Gud söker samtalet. Närvaron. Kommunikationen. Gud blir en liten människa, född i vår utkant. Gud söker den position, där nya möjligheter öppnas. Gud är modig närvaro.
Låt oss göra som Gud: Politiker kan förflytta sina positioner. Står man stadigt i sin världsbild, livssyn, politik, är det inte farligt. Monologernas tid kan vara slut. Demokrati handlar om att nyttja två öron och en mun. Om vi gör som Gud – vågar vara närvarande i den verkliga verkligheten, bedriver vi blocköverskridande verksamhet.
Det är allvar nu, brukar Annie Lööf säga. Det behövs några vuxna i rummet, sade, tidigare, Ulf Kristersson. Det behövs ödmjukhet, hävdar numera Stefan Löfvén. Att försöka bli närvarande kan kännas som ett vågspel. Men det är inte farligt att prata, till exempel med en sverigedemokrat. Vi delar värld. ”Jag bor i en annan värld. Men du bor ju i samma. Det som är botten i dig är också botten i andra” skriver Gunnar Ekelöf.
Det behövs nu en blocköverskridande, positionsförflyttande närvaro. Planeten Tellus väntar på vuxna i rummet, på ödmjukhet. Det är ju allvar nu.
Kjell Wiklund
präst, socialarbetare