Regeringens förslag till ny djurskyddslag innehåller förbättringar, men även tokigheten att tjänstemäns arbetssituation och politikers behov ska väga tyngre än djurvälfärd.
Utredningen om ny djurskyddslag 2011 föreslog att föreskrifter ska grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet – samma krav som Skollagen ställer på undervisning. Regelförslag skulle skickas till en vetenskaplig kommitté på SLU för beredning innan remissförfarande. Bra!
Nu föreslår regeringen att kommittén inrättas för att kunskap behövs, men föreskrifter ska inte grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet eftersom forskning inte alltid ger klara svar. Det anses också besvärligt för jordbruksverk, länsstyrelser och domstolar att utöver föreskrifter ta hänsyn till sakskäl. Saklighetskrav minskar även politisk frihet och hindrar etiska överväganden.
Detta är en monumental björntjänst mot djuren. Bestämmelser som inte stämmer med vad vi faktiskt vet om hur djur bäst ska skötas, liksom statstjänstemän som inte tar hänsyn till sakskäl, ger sämre djurskötsel. Och varför väger politik tyngre än sakskäl?
Saklighet hindrar inte etik. Bra djuröga (att kunna se och åtgärda djurs behov) är sannolikt den viktigaste faktorn för god djurskötsel. Detta är väl beprövad erfarenhet som kräver etiska överväganden.
Ett exempel på hur osakligheten vinner terräng är att jordbruksverket nyligen drog tillbaka ett förslag om nytt hästregelverk efter hård kritik om osaklighet. Ett annat är den djurskyddsförening som menar att om vetenskapliga skäl krävs, blir det svårt att förbjuda obeforskade saker som alla vet är farliga, till exempel taggtråd.
Förbudet mot taggtråd till hästar är ett exempel på beslut med påhittat underlag. Taggtråden är ju otäck, så förbudet låter rimligt, men trots påståendet om att området skulle vara obeforskat finns två undersökningar - som dock saknas i beslutsunderlaget. I stället grundas föreskriften om förbud mot taggtråd på en undersökning som påstås ha gjorts av Djurskyddsmyndigheten. När P4 Sörmland 2011 begärde ut den från sex inblandade tjänstemän, kunde fem inte hitta den och en sa att den aldrig hade gjorts.
Med liggande förslag till ny djurskyddslag behövs inga påhittade undersökningar framöver. Det räcker med att hänvisa till politiska behov och underlättande av myndigheters arbete för att kunna åsidosätta det nyinrättade vetenskapliga rådet och den beprövade erfarenheten.
”Gör så här, det är bäst för djuret men tyvärr förbjudet” blir lärare alltså tvungna att säga ibland. Orsaken är vissa tjänstemäns hopplösa rimlighetsbedömningar, som vare sig hade gett godkänt på kurser eller en yrkesexamen om de varit naturbrukselever: Enligt Skollagen måste man kunna göra sakliga rimlighetsbedömningar för att vara anställningsbar i naturbruket. Varför inte ställa samma krav på expertmyndighet och rättsväsende?
Vilka politiska behov försvarar ett regelkrångel som hotar både djur, deras hagar och matproduktion? Vem törs arbeta i ett yrke som styrs av lagstadgat godtycke?
Djuren förtjänar sakliga föreskrifter.
Mats Tobiasson
mjölkbonde och växtodlingslärare
Åsa Ingårda (C)