Kommittén ska enligt regeringens direktiv "utgå från vilka behov medborgare och näringsliv har i transporter, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård, kultur och god miljö. Kommittén bör därför i sitt arbete utgå från kommungränser och gränserna för de så kallade arbetsmarknadsregionerna eller funktionella regionerna".
I strid med direktiven har kommittén utgått från länsgränserna vid sin regionindelning utan att närmare motivera varför.
Om man nu nödvändigtvis ska ha stora storregioner borde man utgå från Trafikverkets sex funktionella regioner, där Region Öst består av Uppsala C-län, Västmanlands U-län, Örebro T-län, Sörmlands D-län och Östergötlands E-län.
Det tycks emellertid vara den regionala sjukvårdsindelningen, där D län ingår i Uppsala-Örebroregionen tillsammans med C, U, T, Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län, som är grunden för förslaget.
Sjukvårdsregionerna styrs genom ett flertal avtal:
• ALF-avtalet mellan svenska staten och bland andra landstingen i Stockholms AB-län , C och E län.
• Landstinget i AB, C, E och T läns avtal med respektive Karolinska institutet, Uppsala universitet, Linköpings universitet och Örebro universitet.
• Landstingets D län tillsammans med övriga icke-universitetssjukhusläns avtal med universitetssjukhuslänen.
Vid behov av viss högspecialiserad vård utnyttjar D-län universitetssjukhusen i Uppsala och Örebro men även Karolinska institutet.
Göran Stiernstedt har på regeringens uppdrag lämnat en rapport "Ett effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården", varvid han totalt sågar hela nuvarande system där mångfalden och splittringen får effekten att "ingen styrning fungerar".
Avtalen är inte huggna i sten. Det är nu hög tid att hela den högspecialiserade sällansjukvårdens huvudmannaskap och organisation omprövas.
Sjukvårdsregionerna kan inte vara en hållbar och lämplig grund för ny länsindelning. Byggstenarna måste vara kommunerna och det som krävs för samhällets utveckling.
Tore Jansson