I en fortsatt livlig debatt är en förkrossande majoritet motståndare till regionkommitténs förslag om att redan före nästkommande val 2018 låta riksdagen fatta beslut om att Sörmland bildar region tillsammans med Gävleborgs-, Uppsala-, Västmanlands- och Örebrolandstingen.
Kritikerna i vårt landskap, bland andra landshövding Liselott Hagberg, har framhållit slarv, bristfällig demokratisk förankring och okänsla för naturliga flöden av resurser och arbetskraft som huvudargument för att hejda sig litet. Enda till regionprocessen tydligt och offentligt negativa parti (?) är Moderaterna. Särskilt i Nyköping-Oxelösund. I inlägg utifrån (SN 8/8) upprepar man mest tidigare framförda argument. I en liten mening konstateras att Svealandsregionen inte tar hänsyn till vare sig arbetsmarknadens eller sjukvårdens behov i Sörmlands sydöstra kustkommuner.
I väntan på att lokala moderater och andra utvecklar vad man anser att sjukvården kräver behöver den debatten mer bränsle. Till exempel från socialminister Gabriel Wikström (S), representant för partiet som tillsammans med MP hårdast driver frågan, nyligen citerad på SvD debatt av en grupp läkare och professorer med Gunnar Akner i spetsen.
– Vi har byggt ett system som glömt bort den enskilde patienten.
Författarna efterlyser fortsatt öppen debatt i frågan.
Tidigare har gång efter annan konstaterats att antalet läkare och sjuksköterskor i Sverige är större än någonsin men också bristen av läkare på hälsocentraler och sjuksköterskor på sjukhus, särskilt specialistutbildade.
Läkarförbundet vill att öppenvården organiseras om med Norge som förebild. Med självständiga fastläkare och mindre kringpersonal. Vad politiker vill står skrivet i stjärnorna. Problemet sett ur patientperspektiv är alltså förenklat att – Var god dröj – gäller oavsett om man söker vård på hälsocentral (för få läkare) och på sjukhus (för få sjuksköterskor). Landets sjukvårdspolitiker borde förutsättningslöst ställa tre frågor:
– Varför vill inte läkare i Sverige vara husläkare?
– Varför flyr sjuksköterskor sjukhusen?
– Vad gör vi?
Allt hänger ihop. Därför att strukturomvandlingen av landets sjukhus – fram till sent 80-tal var sjukhusen organiserade i tre nivåer: universitets- läns- och länsdelssjukhus – helt har slagits i spillror. I den framtida Mälarregionen finns i dag faktiskt bara ett riktigt länsdelssjukhus kvar, Nyköpings lasarett. I Nyköping är primärläkarbristen därför mindre påfallande än på många andra håll.
Sjukvårdspolitikerna har under snart tre decennier styrt svensk sjukvård mot avgrunden. Stora summor, även i landsting utan universitet, har satsats på att leka finsjukhus; små effektiva sjukhus har lagts ned eller slaktats till oigenkännlighet och orimligt ansvar har vältrats på hälsocentraler. Vårdplatser och personal har av ekonomiska skäl offrats på den högspecialiserade vårdens altare och sjuksköterskor har i klasar flytt.
Regioner löser ingenting, de permanentar eländet. I Nyköping-Oxelösund-Trosa-Gnesta blir det, som Moderaterna redan tycks förstå (?), ännu värre.
"Stolleprov" hade Emil i Lönneberga, litterär ordförande för kommunalnämnden i Lönneberga, utropat!
Anders Mansten
Anestesiläkare och landstingsledamot (VFP), Nyköping