"Vet du inte, med hur litet förstånd landstinget styrs?", är hans visdomsord, lätt travesterat, i dagens kontext.
Regioner eller icke är för ögonblicket den dominerande frågan. Kommuner och landsting tar ställning för, emot eller lite senare och så vidare. Kampanjer för folkomröstningar sker i landet. Debattsidor i riks- som lokala tidningar fylls med farhågor från en alltmer orolig allmänhet. Det uppseendeväckande är att de flesta landshövdingar och många personer på mycket höga positioner inom såväl offentlig som privat sektor framför sina tvivel på storregioner och frågar vad syftet är?
Från politiker, såväl på riks- som lokala nivåer, som sitter i beslutspositioner, är det med stigande olust vi noterar en total frånvaro av upplysningar om förändringens konsekvenser, mål och medel. Något demokratiskt samtal förekommer inte. Allmänhetens stigande oro möts med tystnad och propåer om samtal tigs ihjäl. Demokratin är mer eller mindre ohöljt satt åsido.
Politiker är väl medvetna om detta. Är tigandet medel att driva genom det för oss fördolda? Det torde nu stå helt klart, att huvudsyftet inte är en regionreform eller decentralisering av riksdagens makt.
Vad som skymtar fram är mer än illavarslade – en repris på fondsocialismen. Syftet på sin tid var på intet sätt löntagarfonder utan införandet av ren och skär socialism. Den så kallade rörelsen inom S med LO i spetsen fick agera transportkompani. Massprotester med Sveriges genom tider största och mest massiva demonstration lade ambitionerna i aska. Så föll muren och med den socialismen.
Allianspolitiker – vakna! Ni är mer än lovligt sömniga! Är det vi nu ser ett nytt försök att genom massiv centralisering genomdriva socialism? Tecken är tydliga.
Med röd majoritet i fem av sex tänkta regioner kan röd socialism genomdrivas av sittande röd/grön minoritetsregering – illa rimmande med demokratiska val av folket. Partiet Socialdemokraterna, med stöd av Vänsterpartiet som i sitt bagage ännu bär med sig marxism/leninism, får allt fler mer eller mindre högljudda socialiseringsdebattörer. Illa döljer de sin frustration över en socialism som inte blev och tar nu omtag som maskeras i form av regioner, övervinster, välfärd etcetera. Fondsocialiseringsdebatten gav socialister lärdom. Att förringa och bagatellisera egna förslag bara för att få dem allmänt accepterade fungerade inte. Det får nu inte upprepas. Därför tiga. Mellan raderna i debattinlägg kan läsas såväl frustration över socialismen som inte blev av, liksom preludier till att en socialismens sista kamp är här med vinande partipiskor, hugg och slag, över och under bältet.
Lars Blomqvist, Nyköping