Regeringen förbereder av allt att döma ett förbud mot tiggeri. Detta är skamligt. Om ett förbud införs sviker Sverige de medellösa romer som kommit till vårt land i tron att det är en garant för deras trygghet och ett, i jämförelse med många andra länder, gott bemötande.
Att på detta sätt ge efter för främlingsfientlighet och rasism, liksom för den förlägenhet vi känner inför blottställd nöd, är populism av värsta sort. Usla argument radas upp av företrädare för det politiska etablissemanget.
Förre statsministern Göran Persson (S) var tidigt ute då han med lånad statsmannaauktoritet bredde ut sig i media om tiggeriets elände. I Perssons demagogiska utspel uppmanades tiggarna att stå upp och kräva sin rätt. Det är inget mindre än en skymf mot dem som släpat sig hundratals mil för att tjäna en spottstyver.
Tiggare vill helst slippa att förnedras. De känner inte annorlunda för hjälplöshet än vi, men vad har de för val?
Vissa hävdar att det vore bättre att romerna sökte jobb i sina hemländer, liksom att Sverige i stället för att visa generositet mot tiggarna ska uppmana regeringarna i Bukarest och Sofia att skapa drägliga villkor för romerna.
Som att ingen tänkt på det! Romerna diskrimineras på ett vidrigt sätt i Rumänien och Bulgarien. Påtryckningar förekommer men leder inte till några påtagliga resultat.
Det är en utbredd myt att tiggeriet organiseras av ligor som skor sig på tiggarnas bekostnad. Visst förekommer det brottslighet i tiggeriets spår men inte alls i den utsträckning okunniga debattörer gör gällande.
Fattigdom och kriminalitet är nära kopplade till varandra. Ett förbud mot tiggeri är verkningslöst i detta avseende. Det leder bara till att tiggarna berövas sitt levebröd. De kriminella kommer man inte åt så enkelt.
Många tycker att Sverige ska förbjuda tiggeri för att tiggarna inte ska behöva stå på knä. Är det skamligt att vädja om barmhärtighet? Sverige är en del av kristenheten, där barmhärtighet mot lidande människor i århundraden ansetts vara en dygd.
I protestantiska länder grumlas det kristna kärleksbudskapet ibland av ett förakt för svaghet med rötter i reformationen. Det har i Sverige satt spår i folkhemsideologin, som räknat flit och duglighet till dygderna, med njugghet mot samhällets olycksbarn som en beklaglig sidoeffekt.
Mot detta står likvärdighetsprincipen förankrad i medborgartanken. Nu vill regeringen hindra att flyktingar och EU-migranter omfattas av våra fina ideal. Dörren till Sverige slås igen.
Låt oss kraftigt protestera mot idén att förbjuda tiggeri i vårt land för att Sverige efter debaclet med flyktingpolitiken inte ytterligare ska solka sitt tidigare goda anseende i världen.
Så lägg en sedel i närmsta utsträckta skål eller pappersmugg!
Christian Hårleman