Den 11 november i år infaller 100-årsdagen av stilleståndet efter första världskriget. Då sa man inte så, man visste ju inget om världskrig nr 2. Det kallades ”Det stora kriget”.
Stilleståndet trädde i kraft kl 11 på förmiddagen. Än i dag firas årligen detta magiska årtal 11-11-11. I England bärs en röd pappersblomma – en vallmo – för att minnas blodbadet i Flandern, och varje kväll blåses tapto i Meninporten i Ypres.
Historikerna brukar peka på kampen om nya kolonier, kapprustningar och allianserna som orsaker till kriget. Men den verkliga krigsorsaken ligger längre tillbaka i tiden – närmare bestämt elvahundra år.
Omkring år 800 regerade kejsar Karl den store över ett väldigt rike, som omfattade dagens Frankrike, Benelux, Tyskland, Österrike, Ungern, Italien. Hans huvudstad låg i tyska Aachen. Hans ende son, Ludvig den fromme, efterlämnade tre söner, som tyvärr fullständigt saknade förmåga att hålla sams. År 843, i fördraget i Verdun, delade de jätteriket mellan sig.
Karl den skallige fick Frankrike.
Ludvig den Tyske fick Tyskland.
Lotar fick mellanliggande områden, samt Italien. Och därmed var grunden lagd till dagens europeiska stormakter, och dessutom grunden till framtida konflikter. När Lotar dog barnlös utbröt strid om hans områden, främst den franska delen Burgund, och hertigdömena Elsass och Lothringen. Först hörde hertigdömena till Tyskland, genom kejsar Karl V, men 1681 erövrades de av Frankrike under den maktlystne Ludvig XIV. I vår moderna tid återtogs hertigdömena av Bismarck år 1871, under Tysklands enande som kejsardöme, förlorades i Versaillesfreden 1919, återvanns 1940, och förlorades 1945.
Mycket av skulden för världskriget vill jag också lägga på tre omdömeslösa herrar:
Den tyske marinministern Tirpitz, som låg bakom flottrustningarna.
Den österrikiske generalstabschefen Conrad von Hötzendorff, som hetsade sitt land till krig mot Serbien.
Och slutligen förstås den tyske kejsaren, Wilhelm II för att han gav Österrike ”Carte blanche” att straffa Serbien för mordet i Sarajevo.
Men var nu kriget verkligen oundvikligt?
Det fanns en röst av förnuft. Den rösten tillhörde Fredrik III, son till Wilhelm I, som blivit tysk kejsare 1871. Fredrik, som blev kejsare 1888, ville ha ett Tyskland utan vapenvåld, men med tysk kultur, tysk vetenskap, och tyskt gemyt. Han sade en gång: ”Bismarck har gjort oss starkt och mäktigt, men han har berövat oss våra vänner och sympati i världen och även vårt goda samvete.”
En sådan människa hade inte låtit det gå till ett världskrig! Men tyvärr, efter endast 99 dagar som kejsare dog han av strupcancer. Han efterträddes av sin son, den blott 29-årige Wilhelm II.
Hur hade världen sett ut utan första världskriget? Tyskland hade varit Europas centrum, framstående inom vetenskap och konst. Vi hade besparats Hitler och Stalin och andra världskriget. Det hade inte behövts ett FN, inget EU. Ingen terrorbalans. Men kanske en långsammare utveckling inom flyg, radar och rymdfart. (Ingen månlandning?)
En lyckligare värld?
Anders Lybeck