Ni är för många, sade vi som var fria och trygga. Ni är för många. Våra system kollapsar. Säkerheten hotas, sade vi.
Och vi låste porten. Med dubbla lås.
Vi riskerar en systemkollaps på grund av de höga inströmningsvolymerna sade ministern. Man kunde tro att han talade om något kraftverk i Norrland. Vad han menade var väl att det flyr så många människor hit så att vi inte vet vad vi skall göra.
När verkligheten, den undre, den nedre verkligheten når oss, fungerar inte våra system. De byggdes för lugn och ro och ordning och reda i landet.
Mottagningssystemet orkade inte. Vi kunde ha skapat system för asylansökan utanför EU, till exempel, vid våra konsulat. Vi kunde, efter Estonia och tsunamin, ha tränat mera katastrofberedskap.
Boendesystemet fungerade inte. Det tog två månader att få bygglov för att sätta upp tält i Skåne. Boverkets regler bär helighetens prägel och kommunens kvarnar mal sakta. När tillstånden var klara behövdes inte tälten. De storskaliga asylboendena kunde snabbt tas om hand av giriga händer. Många blev bra, andra for illa. En del brann upp. Bråk och död inträffade bland svårt traumatiserade ensamkommande ungdomar, hoppackade, med varsina fyra kvm yta, enligt Migrationsverkets regler. Och vi blev förvånade när det smällde mellan dem. De lever i en explosiv mental tryckkokare. Vem blir förvånad? Vi kunde ha förstått.
Vi kunde ha prövat den småskaliga varianten. Sverige har gott om stora hus och rejäla utrymmen. Två personer i en tolvrumsvilla: kan där finnas plats för någon mera? Vi gläds, med rätta, åt de väldiga berg av kläder, som vi samlar till frusna flyktingar. Men det var också tak över huvudet som efterfrågades. Vi kunde ha inventerat landet lite grundligare. Och modigare.
Skolsystemet knakade i fogarna och gör så ännu. Rektorerna sliter. Kunde rekryteringar ha förenklats? Kunde en rejäl kader av skickliga pensionerade pedagoger ha snabbinkallats?
Jobbsystemet sviktar. Politiker håller monologer om sina förslag. Som alltid är bättre än motståndarnas. Vi kunde ha gjort mycket i förväg. Gjort om SFI. Vi kunde ha förstått i förväg att man lär sig språk enklast i verkligheten, på jobb, som praktikant, i språkcaféet, i mötena. Människor är inte designade för inlärningsstudios. Validering av utländska utbildningar ska inte behöva ta två år.
Det kanske viktigaste systemet: helheten i flyktingens liv – det sociala och kulturella livet, tilliten till samhället, tryggheten hos varandra? Låt oss hoppas att det systemet lyckas hålla, när inflödesvolymen, det vill säga Omar, Faiza, Mohammed, Ramiza, Aldi, Ruzmija, Mehmet och Livia knackar på dörren!
Det är svårt för oss att ändra på verkligheten. Men låt oss titta närmare på systemen. Vi behöver träna för framtiden. Snart kommer miljöflyktingarna. System är ibland till för att byggas om.
Kjell Wiklund
präst och socialarbetare i samhällets utkanter