Jag minns 1 maj 1975. Franco låg på dödsbädden. Fascisterna var desperata. Oppositionen hade medvind. EG/EU krävde demokrati av Spanien för att bli ett "normalt" land i Västeuropa. Inga fler tortyrfängelser. Inga fler avrättningar av oppositionella. Minns Olof Palmes ord "Dessa satans mördare" när Franco lät avrätta tre ETA-medlemmar.
Vi samlades vid Pablo Iglesias grav i Madrid. Iglesias grundade socialistpartiet 1879. "Det kommer att bli lite stökigt", sa Felipe Gonzalez, nyvald ledare för socialistpartiet PSOE. Och så blev det: En massiv insats av militär mot 50 oppositionella.
Det är ordens och politikens svarta ironi att den nya vänsteralliansens, Unidos Podemos, ledare heter Pablo Iglesias och hans kamprop är Förändring, en förändring av det politiska landskapet där det gamla idélösa socialdemokratiska partiet PSOE går kräftgång, ett PSOE vars ledord inför 1982 års segerval var just Förändring.
Spanien är inte ett. Spanien är en halvfärdig federation där de starkaste regionerna kräver sin frihet. Katalonien och Baskien som kämpande inom demokratins ramar. Galicien som udda. Med språk, tradition, historia och demokrati, kräver de respekt för regional identitet. Nu får det vara slut på Madrids egensinne. Kastilien har styrt sedan nationens enande under kungaparet Ferdinand och Isabella på 1400-talet.
1939 krossade Franco, "hunden", den spirande demokratin.
Under Francos fascism levde spanjorerna ända till diktatorns död 1975. Ett par stapplande och förvirrade år ledde fram till ett riksdagsval 1977 där medborgare av rädsla för militär statskupp gav den reaktionära högern regeringsmakten och därmed en fortsättning av det hårda klasssamhället med en förödande korrupt och uppsvälld statsapparat och ett domstolsväsende som benhårt höll fast vid sina privilegier och sina domslut långt från likhet inför lagen.
Spanien är inte bara kluvet regionalt, den sociala splittringen är väl så markant, inte bara klassmässigt utan även mänskligt historiskt: de reaktionära mot de liberala och vänstersinnade.
De svåraste av alla krig är inbördeskrig och Spaniens broderkrig mellan åren 1936 och 1939 var ett av historiens hårdaste och det kastar skuggor ända in i nutid. I den spanska statens reaktionära underström hindras anhöriga till fascismens offer att söka sina döda och ge dem en anständig begravning. Fortfarande saknas 114 000 människor sedan inbördeskriget. Fascisternas döda ligger i jorden under gravstenar. Demokratikämparnas kroppar slängdes i massgravar.
Det konservativa partiet PP, med rötter i Falangen, Francos gamla parti, har styrt Spanien under senare år. Verkligheten som medborgarna nu lever med och miljontals protesterar mot är 20–25 procent arbetslöshet. 50 procent bland de unga. Hårt inskränkt mötes- och demonstrationsfrihet.
När Spanien går till val är det de rädda konservativa mot liberalerna och vänstern som kräver människovärdet tillbaka: De korrupta mot de "rena".
Ulf-Göran Widqvist