Jan Carle hade 15 januari ett debattinlägg i SN om 16-åringars eventuella rösträtt. Det han emellertid satte tummen på var inte rösträtt utan kommuners beroende av statliga medel.
Under senare tid har landstings- och kommunpolitiker alltmer börjat ifrågasättas. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (10/2) karaktäriserades landstingspolitiker som tredje sorteringens politiker utan krav på vare sig medicinsk eller ekonomisk kompetens.
En nyutkommen debattbok, Den härskande klassen, pekar på hur politiker sluter sig samman, ignorerande väljare. Politiker inför val utses inte längre av medborgare utan av slutna kretsar inom partier. Politiker på riks- och lokalnivåer bildar alltmer eget skrå, bevakande sina intressen, åsidosättande oss medborgare. Politiker isolerar sig mer och mer i glasburar varifrån de nog ser oss medborgare men de lyssnar inte, har fjärmat sig från vår vardag, våra behov och önskningar.
Det håller på att gå rejält snett i vårt demokratiska samhälle och något måste göras; debatt önskas.
Landstingens ifrågasättande är i allmän debatt, även hos några insiktsfulla politiker. Sjukvård missköts ekonomiskt, personellt och organisatoririskt men fungerar tack vare sjukvårdspersonalens engagemang – politiker förutan. Landstingens avskaffande är ett måste. Punkt.
Hur ser det då ut inom kommuner? Kanske något bättre men senare tids utveckling är illavarslande. Kommuner har kapitalt misslyckats med skolan. Sjukvård i kommunal regi fungerar hjälpligt men patienter hamnar för ofta mellan stolar. Kommuner hemfaller åt skrytbyggen som sportpalats och andra onödigheter, förskjutande primära uppgifter för medborgares väl och ve. Kommuner gör sig alltmer beroende av statliga medel liksom att staten mer och mer styr kommuner.
Det är dags att ifrågasätta kommuners existensberättigande. Reducera kommuners utrymme till teknisk sida; att lokalt sköta väg, vatten, värme, bostadsplanering etcetera – inte mer. Över skola, sjukvård, miljö, välfärd med mera ska staten ha ett övergripande ansvar. Statligt och regionalt skall finnas ständigt fungerande intern som extern revision. Lokal politik? Låt den bli revisionistisk. Valda medborgare övervakar och larmar om missförhållanden. Behåll däremot länsstyrelser (varför inte landskap) som riksdagens förlängda revisionistiska och ingripande arm och som enheter för kultur samt samhällsskydd, civilt och militärt.
Låt skola, sjukvård, näringsliv med mera få sina naturliga stråk medborgare till gagn; sjukhus, universitet, skolor med mera lättåtkomligt. Inte heller regioner behövs när infrastruktur och bekvämlighet styr.
Sätt rejält högre krav på riksdagens ledamöter och ge dem rejält betalt för gott arbete.
Vi betalar skatt till trenne, stat, kommun och landsting. En person – en skatt är rimligare.
Hör av dig, du läsare önskar
Lars Blomqvist
Nyköping