Flyende medmänniskor från Syrien och Somalia drunknar i Medelhavet. EU-migranter, medmänniskor, från Rumänien och Bulgarien vädjar om slantar i Gnesta, Nyköping, Oxelösund, Trosa. Våra egna hemlösa medmänniskor huttrar om natten under klockstapeln vid torget i Nyköping.
Professor Hans Rosling tröstar oss med att det mesta i världen blir bättre: Vi börjar få grepp om fattigdom och sjukdomar, fler lär sig läsa och demokratin tar sig sakta fram på vår planet.
Men också ett annat mönster klarnar. Sprickor växer i världens välfärdsbygge, här hemma och därute. De vidgas till klyftor. Ett barn spolas upp på en badstrand i Turkiet. I Sverige hälls bensin över en tiggare. I Sörmland kan en hemlös frysa ihjäl.
Vi lever i en sprucken värld. Så har det tyvärr alltid varit för oss, som kallar oss Homo Sapiens, den visa, kloka, smarta människan. Och nu är vi de första som har möjligheten att sekundsnabbt läsa av läget i världen, scanna av hela planeten, dra slutsatser. Och, framför allt, försöka förstå sammanhang, helhet, mönster. Och att därefter handla.