I Sverige har individen en stark möjlighet att själv ta beslut angående det som tillhör honom/henne och det är något vi som land är stolta över och värnar starkt om. Läser vi till exempel den svenska Patientlagen så säger den att: Patienten har självbestämmanderätt. Vården och behandlingen ska ges i samförstånd med patienten. Ett konkret exempel som just nu debatteras är svenska familjers möjlighet att samla in och förvara sitt barns navelsträngsblod för möjlig användning i framtiden. Statens medicinetiska råd anser att föräldrars rätt till självbestämmande bör väga tungt vid bedömningen av önskemål att tillvarata navelsträngsblod i samband med förlossningen. Kostnaderna för sådan insamling av navelsträngsblod får enligt rådets mening täckas av föräldrarna.
Att ge vård i samförstånd med patienten bygger på att denne har fått nödvändig information. Europaparlamentet anser att män och kvinnor ska informeras om alla befintliga alternativ som hänför sig till donation av navelsträngsblod vid födseln, exempelvis offentlig eller privat förvaring, donation för autologa eller heterologa ändamål eller för forskning. (2011/2193(INI))
Ovanstående argument är baserade på en och samma princip, nämligen den att individen har rätt att ta beslut om sin egen kropp.
Om vi går tillbaka till frågan om navelsträngsblod så tillhör efterbörden modern och det är hennes rätt att själv besluta hur denna skall hanteras efter förlossningen. Vill hon ta med den hem så hjälper förlossningspersonalen till med detta (utan att någon politiker ifrågasätter detta val) och vill hon samla in det blod som återstår i navelsträngen så bör hon väl rimligen ha rätt att göra så?
Motståndare mot privat sparande av navelsträngsblod lyfter fram solidariska argument för att donera blod, organ och likaså stamceller till en allmän bank, dit vem som helst kan vända sig för att söka efter en donator om behov skulle uppstå. Denna solidaritet bygger fortfarande på valfrihet, från donatorns sida. I det konkreta exemplet med navelsträngsblod så finns en möjlighet att donera till den Nationella Navelsträngsblodbanken. Denna verksamhet har några betydande begränsningar:
Begränsad geografisk tillgänglighet då de endast finns representerade på KI i Huddinge och på Östra Sjukhuset i Göteborg. De föräldrar som av någon anledning inte föder på dessa förlossningskliniker kan således inte donera.
E konomi sk begränsning . Den nationella navelsträngsblodbanken bekostas av skattemedel och är begränsade till några tusental prover. En enkel kalkyl visar att banken endast kan ta emot några få procent av de födslar som sker i Sverige årligen. Hur gärna vi alla skulle vilja så kan långt ifrån alla donera sitt navelsträngsblod.
Med dessa fakta på hand så ställer jag mig följande frågor: Finns det anledning att hindra föräldrar i Sörmland från att ta ett eget val om att donera, spara eller att slänga navelsträngsblodet från sitt nyfödda barn? Har man som politiker och medborgarföreträdare rätt att sätta sig över medborgarnas rätt till självbestämmande?
Ylva Bäckström
försäljnings- och marknadschef på Cellaviva och medborgare som anser sig ha rätt att ta egna beslut