Råvaror + Arbete = Nyttigheter + Sopor. Ingenting är längre som förut – alla gamla sanningar är slut! Eller kanske det gamla inte var sanningar utan snarare bristande kunskap – eller kanske ren nonchalans?
När jag gick i skolan (för väldigt länge sedan) lärde vi oss att den industriella ekonomins ekvation såg ut så här: råvaror + arbete = nyttigheter + sopor. Och när nyttigheterna gjort sitt blir de till sopor och hamnar på tippen. Och det var allt.
Fram med nya råvaror, bearbeta dem med arbetskraft och leverera nyttigheter för vidare transport till tippen. För att detta system ska fungera krävs att tillgången på råvaror är obegränsad, att arbetskraften inte kräver för mycket av arbetsmiljön och att soptipparna kan svälja obegränsat med avfall och gifter. Men riktigt så ser det inte ut.
1. Råvarorna är begränsade.
Oavsett om vi använder naturliga råvaror – mjölk, kött, spannmål – eller mineraler och metaller som vi bryter i marken så finns det volymmässiga begränsningar. Likaså är det med resurser som energi och vatten. Det senare är intressant som modell: på 60-talet började man oroa sig för vattentillgången även i det vattenrika Sverige. Orsaken var den växande användningen av processvatten i industrin. Men genom en ändrad lagstiftning som krävde återanvändning av vatten, det vill säga att samma vatten ingick i ett cirkulärt system, kunde vattenförbrukningen minskas till en bråkdel. De begränsade råvarorna kräver smarta systemlösningar.
2. Arbetskraften kräver rimliga förutsättningar.
Vi kan se på TV filmer från fattiga, outvecklade och odemokratiska länder hur föräldralösa småbarn rotar efter nåt ät- eller säljbart på en stor soptipp. Bland skrotade datorer och kylskåp, krossat glas och diverse mög letar småungarna efter nåt som går att sälja. Det är ett rysligt system som saknar hållbarhet. I utvecklade länder där de olika intressena blir vägda mot varandra kräver arbetskraften (medarbetarna) rimliga förhållanden som leder till uthålliga system.
3. Begränsningen av soptippar.
För bara 25 år sedan var det självklart att man slängde allt som betraktades som sopor på tippen. Och tippen var helt enkelt en hårdgjord markyta i utkanten av staden. Man slängde allt direkt på backen och täckte över med sand och grus. Det kallades att man lade sopor i depå. Ett problem med detta är att det så kallat lakvatten som rinner från tipparna hamnar i vattendrag eller grundvatten. Vilket så småningom innebär att allt hamnar i vårt råvatten som efter diverse rening ska drickas.
Man kan alltså säga att det linjära tänkandet leder till slöseri med råvaror, ohälsosamma arbetsmiljöer och förgiftning av mark och vatten. Man kan även säga att sopor är resurser på fel ställe. En väldigt bra affärsidé kan alltså vara att identifiera resurser som idag kastas på tippen och förädla dem så att de kan säljas som nyttigheter med bra förtjänst.
Alla affärsverksamheter bör tänka cirkulärt – inte för att vara hyggliga utan för att det är både nödvändigt och lönsamt.