Grön teknik med smutsiga sanningar

Är grön omställning till vindsnurror, batterier verkligen mindre miljöfarlig än de fossila bränslen vi vill fasa ut? skriver Lars Blomqvist.

Är grön omställning till vindsnurror, batterier verkligen mindre miljöfarlig än de fossila bränslen vi vill fasa ut? skriver Lars Blomqvist.

Foto: Johan Nilsson/TT

Debatt2025-05-16 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Debatter om grön omställning och vindkraftens framtid präglas av svepande mål som klimatneutralitet och fossilfri elproduktion. Bakom visioner döljer sig en mörk verklighet som sällan får plats i det offentliga samtalet; fullständig livscykelanalys, LCA, av tekniker som vindkraft, batterier, elbilar etcetera.

Under mer än 30 år har jag arbetat med industriell återvinning i Sverige och internationellt. Främst inom SSAB Merox i Oxelösund, Grängesberg och Borlänge. Lärde mig vad återvinning innebär – från första spadtaget för gruva till den sista komponenten som återvinns. Min agrara bakgrund gav mig insikt i naturens villkor. Nationellt och internationellt upplevde jag hur resurser hanteras. 

Sällsynta jordartsmetaller, REE (Rare Earth Elements), är grundpelare i grön teknik för vindkraftverkens magneter, batterier etcetera. Dessa metaller är allt annat än gröna att framställa. Utvinning är extremt kostsam, energikrävande och miljöfarlig. Järnmalm innehåller mer än 50 procent järn. Utbyte: REE-malm blott några få procent. Resten – över 95 procent – blir gruvavfall att hantera, innehållande tungmetaller, radioaktiva ämnen. Utvinning REE-metaller kräver starka syror. I Kina pumpas syrakontaminerat vatten ofta direkt ut i floder utan rening. Förklarar till del Kinas låga kostnader på den globala marknaden – någon annan betalar miljöpriset.

I Sverige diskuteras gruva för REE i Norra Kärr intill Vättern – dricksvattentäkt för en halv miljon människor. Utvinning hotar regioners vattenförsörjning. Risk som sällan nämns i kalkyler av grön innovation. I Österlen planeras dagbrott för REE, öppet gruvhål i det böljande landskapet.

Ett missförstånd är att återvinning av REE skulle vara en lösning. Erfarenhet säger något annat: återvinning är ofta lika miljöfarlig och kostsam som utvinning. Ämnen som behövs för att separera metaller vid återvinning är kemikalier som vid brytning. Energiåtgången är hög. Ändå nämns återvinning som mirakelmedel.

Vi måste ställa obekväma frågor: Är grön omställning till vindsnurror, batterier verkligen mindre miljöfarlig än de fossila bränslen vi vill fasa ut? Om så inte är fallet – varför talas det aldrig om det?

I jakt på hållbarhet får vi inte blunda för helheten. En hållbar framtid kräver att se hela kedjan – från gruva till återvinning med verkliga kostnader, ekonomiskt och ekologiskt. Det är inte uteslutet att miljöpåverkan, faror, kostnader för vindsnurror, batterier etcetera är av samma dignitet som nu pågående klimatförändring och miljöförstörelse. Att etablera en vindsnurra, oberoende land eller hav, innebär utomordentligt svåra ingrepp för mark, vatten, miljö. Grön omställning som den drivs av miljöentusiaster hotar att faran från dagens klimat med den luft vi andas, överförs till hot för det vatten vi dricker.

Genomgripande livscykelanalys saknas idag. Miljöpolitiskt korrekta som vet tiger. Kritiker som vet tystas.