Minusräntan är tydligen något vi måste vänja oss vid. Än så länge har den bakvända världen inte helt slagit igenom för oss bankkunder. Vi får fortfarande betala ränta på våra bostadslån och räntan på våra sparkonton har hittills inte sjunkit under nollstrecket.
Att införa minusränta är i dagsläget nämligen allt för känsligt för storbankerna – de är inte helt tondöva för folkopinionen i detta läge. Storbankerna kompenserar istället den förlorade intäkten genom att höja befintliga avgifter och att hitta på nya. Nu diskuteras exempelvis att införa avgifter på ett par hundra kronor per år för tjänsten att tillhandahålla ett lönekonto.
Att ta in smygränta via avgifter är en strategi som än så länge fungerar. Men ponera att räntan skulle sjunka ett antal procentenheter. Då skulle storbankerna tvingas att börja ta minusränta på sparkonton. Kunderna skulle då inte stillatigande se på när pengarnas värde minskar på kontot, utan vilja kunna ta ut dem i kontanter så att de åtminstone behåller sitt värde.
Kontanter i fysisk form är alltså ett slags garant för att vi ska kunna utöva en viss konsumentmakt gentemot storbankerna. I ett samhälle där kontanterna är helt digitala försvinner den möjligheten. Dagens situation tydliggör just den makt som storbankerna då skulle få över oss medborgare. I ett sådant samhälle kommer vi inte att ha något att sätta emot utan bara snällt acceptera nya höjningar och avgifter. Som kunder kan vi möjligtvis byta bank, men aldrig själva förfoga över våra betalmedel.
I Sverige har bankerna lyckats driva igenom digitaliseringen och nedmonteringen av kontantsystemet längst i världen. Men – också på grund av detta – har våra demokratiskt valda företrädare nu äntligen vaknat upp och börjat förstå vilka konsekvenser det för med sig. Man har börjat diskutera hur man kan stoppa bankernas demontering av kontantsystemet, via frivilliga åtgärder eller med hjälp av lagen.
Men det finns starka internationella krafter som verkar åt samma håll som våra storbanker. Vid årets ekonomiska forum i Davos hördes tankegångar om att förbjuda kontanter, något som centralbanker och banker skulle gynnas av.
De som missgynnas är dock vanliga människor som kämpar på och försöker få vardagen och ekonomin att gå runt. Det är småföretagare, en mängd idrottsföreningar i landet och föreningslivet i övrigt, pensionärer, barnfamiljer, synskadade, nyanlända, människor som står utanför IT-samhället, antingen av fri vilja eller för att det inte finns tillräcklig internettäckning.
Min uppmaning till dig som medborgare är: Rösta med fötterna. Ställ krav på din bank att den ska fortsätta att hantera kontanter, och gör den inte det, be om att få ta ut dina pengar och gå till en riktig bank som garanterar kontanthantering även i framtiden. Kontanter är ett viktigt maktmedel som vi konsumenter förfogar över gentemot storbankerna. Om de ska få finnas kvar eller inte är alltså en demokratisk fråga, inget som storbankerna ensamma ska kunna besluta om.
Björn Eriksson
initiativtagare till Kontantupproret, f d rikspolischef och landshövding, nu ordförande i Riksidrottsförbundet