I förra veckan presenterade regeringen sin vårbudget där höstens asylkaos nu gjort sitt tydliga avtryck i statens finanser. Kostnaderna för migration och integration skenar och blir nu ofantliga 31 miljarder kronor mer än vad man beräknade så sent som i höstas. Sammantaget bedöms nu kostnaderna för dessa områden uppgå till över 71 miljarder kronor för innevarande år, vilket alltså inte inkluderar de avsevärda permanenta kostnader som tillkommer.
Årtionden av ansvarslös migrationspolitik har försatt Sverige i en mycket allvarlig situation, inte minst ur ett näringslivsperspektiv. Att svenska företag kan nå lönsamhet och växa är själva förutsättningen för framtidens jobb och välfärd. Behoven av reformer är stora, inte minst för företag som verkar på den internationella marknaden där konkurrensen hårdnar från växande ekonomier i omvärlden. De skenande migrationskostnaderna har dock försatt Sverige i en negativ spiral där allt mer resurser måste fram till hundratusentals migranter som av olika skäl kommit till Sverige och inte har erforderlig utbildning för den svenska arbetsmarknaden.
För tio år sedan var statens utgifter för migration samt integration inte långt ifrån att vara lika stora som statens satsningar på näringslivspolitiken. Under den gångna tioårsperioden har däremot kostnaderna för migrationen mer än tiofaldigats och är numera mer än tio gånger större än för näringslivspolitiken.
För att finansiera de skenande kostnaderna lånar man ytterligare och har justerat upp flertalet skatter. Regeringen har sedan tidigare genomfört försämringar för näringslivet, till exempel försvagat Rut och Rot där det nu finns en stor risk för att vita jobb blir svarta. Vidare har man höjt bensin- och dieselskatt, vilket huvudsakligen försämrar livsvillkoren för arbetspendlare på landsbygden. Man har också slopat nedsättningen av socialavgifter för unga utan någon substantiell kompensation till företagen och infört en särskild löneskatt för äldre som jobbar efter 65 år.
Betydande åtstramningar inom invandringspolitiken måste till för att möjliggöra klokare prioriteringar. Med en sådan kursändring kan ansvarsfulla satsningar göras inom utbildning och välfärd samtidigt som vi har råd med en reformagenda för att sänka kostnaderna för näringslivet. Då frigörs också resurser till riktig flyktinghjälp till de svagaste på plats i krisernas närområden. Det är dags att stoppa de skenande kostnaderna och investera i Sverige. Josef Fransson (SD)
näringspolitisk talesman
Mattias Bäckström Johansson (SD)
gruppledare Näringsutskottet