Styrelsen och ledningen i vårt landsting gör säkert ett engagerat arbete. De har ett utsatt och svårt jobb. Jag kan tänka mig att den nuvarande situationen tär på dem. Låt oss önska dem allt gott i sitt slit.
Vi får allt tätare rapporter om att vårdens medarbetare sviktar. Man orkar på sina håll inte mera. Vi som tar del av vårdarbetet beundrar allt detta. Kompetens och engagemang präglar dem i regel. När vi ser dessa vitklädda grovjobbare fladdra förbi i sjukhuskorridorerna kan vi få en vision av snabba änglar, ute på viktiga uppdrag.
Underskott är ett bekymmer. Inte minst i ekonomin. Men ännu ännu större problem är underskott i tillit, förtroende, trovärdighet. Ett samhälles fundament är just tilliten. Förtroendet. Trovärdigheten. Sådana ting måste erövras, dagligen. Det händer att tilliten sjunker. Då hotas samhället. Det kan också gälla ett landsting. På samma sätt som allt flera av dess medarbetare på golvet kan svikta. Tecken tyder tydligt på detta.
Det som landstingets styrande politiker skulle kunna göra är att reflektera över de signaler som de sänder ut till sina anställda. I dag gäller det att försöka återskapa den tillit som knakar i fogarna och det förtroende som kan vara på väg att brista. Först gäller det arvoden och vederlag, sedda i relation till vårdens fotfolk. Det finns ingenting som skulle hindra att överväga och genomföra förändringar. Vi brukar höra att "det går inte enligt reglerna". Regler kan ibland vara till för att förändras. En klok politiker bör ibland visa beredskap att själv dela de åtstramningar med dem som måste acceptera dem. Sköterskans tysta kunskap är kanske lika värdefull som den politiska karriärens arvode.
Vidare: En landstingspolitiker skulle för en tid kunna lämna sina dagliga sysslor. Hen skulle för en tid kunna ersättas. Man skulle kunna planera och genomföra ett halvår på golvet. Man skulle kunna dela vardagen, skiften, övertiden, helgerna med sina medarbetare på avdelningen. Nej, man skulle inte operera höftleder, inte tolka röntgenbilder, inte analysera blod. Men man skulle kunna vistas i produktionen – inte som studiebesökare utan som till-hands-personer. Minst ett kvartal, gärna ett halvår. Och säg inte som vi brukar: Det går inte. Vill man något, ordentligt, brukar det kunna ordnas. Exposure kallas det: att utsätta sig för utsatthet. Existentiell svindel sade poeten Inger Edelfeldt, då hon vill utmana sig själv och byta spår en tid.
Jag vet av erfarenhet att det går. I mitt fall gav åtta månader på SSAB i Oxelösund den bästa fortbildning jag deltagit i. Av studiebesök lär man sig sällan så mycket. Men om man delar verklighet med golvfolket kan det hända saker. Mig lyckades arbetskamraterna vid hytta två lära upp till slaggdräng. De vred rejält på min erfarenhet. Att vara slaggdräng är det viktigaste inslaget i mitt CV. Ta dessa förslag som ett litet bidrag för att renovera tilliten. Det går. Om modet finns. Och den politiska lidelsen.
Kjell Wiklund
präst och slaggdräng