Mohameds död får inte bli ännu en tyst tragedi. När 14-årige Mohamed försvann i somras slog hans mamma omedelbart larm. Hon bad polisen om hjälp, hon visste att något var fel. Trots det gjorde polisen varken en efterlysning eller ett försök att spåra pojkens mobiltelefon. Tre dagar senare hittades Mohamed död i ett skogsområde utanför Nynäshamn. Han hade kidnappats och mördats av det kriminella nätverket Foxtrot.
Detta är en tragedi. Men det är också något mer, det är en varningssignal om ett samhälle som håller på att förlora förtroendet mellan individ och myndighet.
Det som hände Mohamed är mer än ett polisiärt misslyckande. Det speglar ett allvarligt systemfel där myndigheternas agerande riskerar att underminera allmänhetens förtroende. När en mamma vädjar om hjälp och möts med hånfulla kommentarer, när ett barns liv inte anses vara värt att spåra via mobil, då brister grunden för den tillit som hela vårt samhällskontrakt bygger på.
Trots att det var möjligt att spåra Mohameds mobiltelefon till Gubbängen i Stockholm, där han hölls fången, gjorde polisen inga försök att lokalisera honom. Inte heller gjordes någon anmälan eller efterlysning.
Polisen har tidigare kritiserats för bristande resurser och prioriteringar, vilket kan ha påverkat deras förmåga att hantera ärenden som detta effektivt.
Enligt Aftonbladets kolumnist Åsa Linderborg hånade poliser över telefonkontakt med Mohameds mamma och tog varken henne eller barnet på allvar. Detta pekar på en allvarlig brist i respekt och empati inom poliskåren.
För att förhindra liknande tragedier i framtiden måste polisen genomgå en grundläggande förändring i både struktur och kultur. Det krävs ökad medvetenhet om utsatta ungdomars situation och en mer lyhörd och respektfull inställning i kontakten med allmänheten.
Det är av yttersta vikt att vi som samhälle tar ansvar för att skydda våra mest utsatta medborgare. Polisen spelar en central roll i detta, och det är dags att vi ställer krav på en förändring som sätter människovärdet i fokus.
Det är hög tid att vi för en öppen debatt om detta, inte bara om vad som gick fel i enskilda fall, utan om hur myndigheter bemöter människor som befinner sig i utsatthet. För varje gång någon känner sig nonchalerad eller förnedrad av dem som är satta att skydda, krymper respekten. Tappar vi förtroendet för polisen, tappar vi också ett av samhällets mest centrala lim.
Det får vi inte tillåta. Ett samhälle där avståndet mellan individ och myndighet växer blir ett splittrat och sårbart samhälle, där rädsla och misstro ersätter samarbete och trygghet.
Samma polismyndighet som i andra sammanhang lyfter vikten av att se barn i riskzonen som offer, inte gärningsmän, valde i detta fall att ignorera nödrop från en mamma, som förstod att hennes son befann sig i livsfara. Hur går det ihop? Hur kan man i ett andningsrum tala om empati och förebyggande insatser – och i nästa stund möta en förtvivlad förälder med raljans och passivitet?
Jag satt själv på en föreläsning onsdag 24 april med temat “Hur hindrar vi barn och ungdomar att hamna i kriminalitet?”. Där betonade polisen vikten av att möta dessa ungdomar med förståelse, att se dem som barn, inte som brottslingar. Ändå behandlades Mohamed som någon vars liv inte var värt att rädda. Den diskrepansen borde göra oss alla rasande, eller åtminstone oroliga.
Det är inte bara en fråga om bristande resurser eller dåliga rutiner. Det handlar om något djupare: om tonen i vårt samhälle. Om hur vi ser på barn som lever nära kriminalitet, hur vi lyssnar på mammor som larmar, hur mycket ett liv får vara värt beroende på var barnet kommer ifrån.
Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga se att en empatisk och närvarande myndighet inte är en lyx, det är en förutsättning för ett tryggt samhälle. För varje barn som inte tas på allvar, för varje mamma som inte blir hörd, släpper vi taget lite mer om det samhälle vi vill leva i. Mohameds död får inte tystas ner. Den måste bli en väckarklocka. För förändring. För debatt. För mänsklighet.