En aktiv politisk opposition är grundläggande för att en demokrati ska fungera. Oppositionen utgör en vakthund över hur majoritetspartierna utövar sin makt, samtidigt som den presenterar en alternativ politik för medborgarna.
Men för att effektivt kunna uppfylla sitt syfte måste oppositionspartierna ges resurser och möjligheter för att fullgöra sin roll i demokratin. Hur de politiska institutionerna är utformade påverkar utsikterna för en välfungerande opposition.
I svenska kommuner har det länge funnits ett ”gentlemen’s agreement”, en praxis, att de partier som bildar majoritet avstår från att rösta om vilka som ska få de arvoderade oppositionsposterna. Omröstningen är en affär man lämnar till icke-majoritetspartierna att göra upp om.
Ur demokratisk synpunkt är detta en fråga om anständighet. Principiellt är det alldeles självklart att de styrande partierna inte ska utse sin egen opposition. Sådant är inget annat än kartellbeteende, ett beteende som skadar tilltron till kommunpolitiken.
Nedslående nog såg vi efter valet 2022 klara avsteg från denna praxis runtom i riket. På flera håll har majoritetspartier anklagats för att välja sin egen opposition genom att delta i omröstningen om oppositionsposten.
På måndag nästa vecka (25/9) är det dags för majoritetspartierna i Gnesta, S + M, att bekänna färg. Efter att oppositionsrådet Oskar Sulin (V) valde att kliva av posten, ska det nu återigen bli en omröstning om denna post. Låt oss, för den demokratiska trovärdighetens skull, hålla tummarna för att socialdemokrater och moderater lägger ned sina röster och låter oppositionspartierna göra upp om vem som får denna för demokratin så viktiga post.