Den planekonomiska modellen med tre nivåer av detaljerad politisk styrning har nått vägs ände. Sjukvården bör få sin egen organisation och lyftas ur landsting/regioner. Dess karaktär är väsensskild från näringslivets och den kan renodlas för sitt ändamål.
Men vad blev det av analysen av regeringens samordnare? Något radikalt förslag att lösa problemet med en dysfunktionell organisation lämnas inte. Men Stiernstedt konstaterar att systemet är kraftigt övertungt mot sjukhusen på primärvårdens bekostnad och att stora vinster kan uppnås med en omfördelning. Jag är av samma uppfattning.
Om man skall gå efter 80/20-regeln så borde 80 procent av vårdvolymen skötas decentralt med patientens behov som rättesnöre. Lägger man till de multisjuka äldre – storkonsumenter av vård – blir det 90/10.
Man kan läsa mellan raderna att det varit tabu att röra den mellankommunala nivån och att ens andas om att utnyttja bolagsformen, till exempel genom att använda den framgångsrika norska modellen. I stället ägnas huvuddelen av betänkandet åt att konstruera olika former av samarbete mellan kommuner och landsting för att nå liknande resultat. Dessa skall sedan tvingas fram genom lagstiftning. Det skulle kunna uppnås enklare om man slår samman verksamheterna under en huvudman med professionell ledning.
För mig är det uppenbart att sjukhusen och den dyrbara specialistvården bör skötas av staten. Den norska modellen är oslagbar för att nå målen för effektivitet. Primärvården har naturligen kommunerna som huvudman och den kan då sammanföras med äldrevården med de fördelar som man annars försöker åstadkomma genom komplicerad samverkan beordrad genom lagstiftning.
Närsjukhusen är en gråzon. Skall de tillhöra primärvården eller statlig sjukhussektor? Ett underlag på 50-75 000 invånare är tillräckligt för närsjukhus med akut. Det kan behövas sammanläggning av kommuner till större enheter och/eller samverkan mellan kommuner i kommunförbund för att åstadkomma effektiv närvård. Kommunerna bör inte driva vården i egen regi utan antingen välja en liknande bolagsform som staten eller lägga ut vården på entreprenörer.
Med sjukvården ur bilden hyfsas ekvationen för regioner. De kan helt anpassas till funktionella samband efter näringslivets behov och befolkningens resemönster. För Sörmlands del blir regionanslutning för respektive kommun enklare att greppa. Direktiven säger att länen inte behöver hållas samman utan kommuner är minsta modul. Norra delen med Eskilstuna har naturliga kopplingar till det egentliga Mälardalen medan södra delen av landskapet i stället har desto fler med det framtida regionkomplexet söderut längs E4 och den nya stambanan med höghastighetståg.
Näringslivets val att satsa på en region "East Sweden" väger mycket tungt. Det är självklart att närområdet kring huvudstaden behöver samverka med Storstockholm i ett ömsesidigt beroende. För kollektivtrafiken har man ju redan idag etablerat samverkan i en storregion utan att ingå i samma landsting. Allt behöver inte organiseras i mastodontorgan; samverkan kan lika väl ske genom överenskommelser mellan enheter. I synnerhet som Stockholm inte är intresserat av inkorporeringar.
Inte mer av det som inte fungerat, tack! Kan norrmän, kan vi.
Kjell Håkansson
före detta företagsledare i privata och offentliga företag