Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing den växande, suddigt avgränsade och ytterst sammansatta grupp av människor som har det gemensamt att de ibland, ofta eller för det mesta är arbetslösa.
De är många och blir dessutom fler. 50 procent av de jobb som skapades i OECD mellan 1995 och 2013 var otrygga jobb till låga löner.
Prekariatets brokiga skara är enligt Standing den nya underklassen i den globala kapitalismens era. Jämförelsen med proletariatet är haltande. Teorin lider även av bristen att den klumpar ihop människor med mycket olika levnadsförhållanden och förutsättningar till en samhällsklass.
Förtjänsten med Standings teori är att den lyfter fram ett välkänt men försummat problem. Standing beskriver otrygghetens predikament och har dessutom ett intressant förslag till en lösning av problemet. Han är en av grundarna av Basic Income Earth Network, med förgreningar i bland annat Sverige.
Idén om en basinkomst är inte ny. I modern tappning är basinkomsten framför allt ett sätt att komma till rätta med en arbetslöshet som blivit permanent och ett gissel för en stor grupp medborgare. Hela bidragssystem kan avvecklas och ersättas med en basinkomst som medger ett drägligt liv.
Guy Standing är (lite väl) optimistisk beträffande möjligheterna att finansiera basinkomsten genom en omfördelning från dagens transfereringssystem. Kostnaderna beror på hur stor ersättningen blir, hur många som omfattas, hur stora besparingarna inom förvaltningen är och vilka effekter reformen får på utbudet av arbetskraft.
Fördelarna är många, varav en är att parasitär byråkrati avvecklas. Otryggheten på arbetsmarknaden minskar. Kreativ energi frigörs. Förhoppningsvis stimuleras hobbyverksamhet, vilket kan bidra till att utbudet av varor och tjänster ökar. Dessutom kan Arbetsförmedlingen ägna sig åt sin huvuduppgift att förmedla riktiga jobb.
Basinkomst är inte först och främst en arbetsmarknadsreform utan en social reform som kan underlätta livet för hundratusentals människor i vårt land som dagligen lider av det stigma som arbetslöshet utgör. Ingen ska behöva bocka och buga för bidrag till livets nödtorft.
Beror det klena intresset för basinkomst bland politiker och experter på att en kortslutning av fantasin inträffar vid blotta tanken på en arbetsfri inkomst utan motprestation?
Idealet om egen försörjning är ett tveeggat svärd. Den bakomliggande norm som påverkat oss sedan några hundra år är att beroende av samhället är skamligt. Bra karl reder sig själv, brukade det heta.
Det får beklagliga följder i en tid då utanförskapet på grund av arbetslöshet är stort och möjligheterna att begränsa det inte är så goda som under kapitalismens och välfärdsstatens glansdagar.
Fotnot: Det här är en fristående fortsättning på den argumentation som skribenten framförde på debattplats i SN den 9/12. /Debattred
Christian Hårleman