Bomber briserar i natten. Maria klär barnet, tar det på armen, redo att lämna allt. Märker barnet spänningen i mammas händer? Brådskan i pappas rörelser? Farväl hemmet. Farväl tryggheten. Iväg ut i mörkret. Undan våldet, massakern, döden. Iväg. Flykten väljer människan. Människan väljer den inte.
Så genomkorsas världen av flyktingars vägar. Strömmar av skräck håller stigarna vältrampade. För barn och mammor är vägen tyngst. Karavaner av människor flyr igår, idag, i morgon. Genom tider och länder drar människan från hatet, förtrycket, från den namnlösa svälten, en krossad hemstad, en förlorad framtid. Genom öknar, över hav, bland ruiner drar karavaner. Och aldrig saknas där mammor. Med barn på armen.
Fågeln väljer flykten, människan gör det inte. Flykten tvingar människan att söka fristaden, asylen, överlevnaden. Tårar väter människans flyktstigar, och blod. Vi sänder vår fråga om meningen till Gud: Hur kan du? Men frågan vänder tillbaka till oss. Vår gråt blir också Guds egen gråt: Hur kan ni låta det gå som det går med barnen i Auschwitz? I Rwanda? I Srebrenica? Och frågan ställs inte av kungar eller integrationsministrar. Den ställs underifrån, från den flyende mamman med barnet i famnen.
Så blir världens flyktvägar, genom öknen, över havet, bland bergen, en karta där en del av oss kan känna igen. Vi har varit där. Vi har burit sorgen över det vi förlorat. Vi har känt rädslan inför vad som skall komma. Vi har vakat i det svartaste mörker. Vi vet att flykten inte är en nöjesresa.
Vi måste välja en av två verklighetsbilder. I maktens och våldets ögon är en massaker, ett litet folkmord, en detalj i historiens marginal. Världen översvämmas av blod, i dag som igår. En del blir notiser i media. Annat, det mesta, syns inte.
En annan berättelse når oss underifrån. Är det en av de starkaste och största – eller en av de svagaste och minsta – som avgör vad som är viktigt här i världen? Om huvud-nyheten i CNN, Pravda eller Rapport formuleras uppifrån eller nedifrån. Om det är makten eller barmhärtigheten som har tolkningsföreträde hos oss.
Nu firar vi jul. Snart ska vi möta Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson. Vi slår också i år julhandelsrekordet och gläds åt robotdammsugaren, årets julklapp. Vi är värda en god jul. Och det är värt att loda ned i julens djupaste mening: Mitt emellan Kalle och Karl Bertil sover ett barn. Barn är starka. En marscherande krigshär kan inte överrösta ett barn som kvider. Att fira jul på djupet är att möta Verkligheten. Att få ett barn i famnen. Att erbjudas ansvar för detta barns framtid hos oss. Att inbjudas till att med våra förmågor, vår längtan, vårt mod, vår nyfikenhet, vår tro, vårt hopp – och framför allt vår kärlek – delta i den stora Överraskningen. Att kupa våra händer till skålar, bräddfyllda med den goda nåd och den envisa kärlek som vi kallar Gud. Och som vi måste hjälpas åt att sprida.
Kjell Wiklund
präst och frivilligarbetare för flyktingar, migranter och hemlösa