Flyktingkrisen hotar folkrätten och därmed i grunden demokratin som vi känner den. Striden står allt tydligare i dag mellan den liberala demokratin och den auktoritära nationalismen som den brutalast uttrycks i Polen och Ungern. De främlingsfientliga och bruna krafterna har redan segrat. De sätter den politiska dagordningen. De har skaffat sig tolkningsföreträde till dagspolitiken och framtiden.
I Danmark bestämmer Dansk Folkeparti vilka som inte är riktiga danskar, de som är de andra, och hur de ska behandlas, fråntas ägodelar eller utvisas. I Frankrike vidtar den socialdemokratiska regeringen inga åtgärder som inte indirekt godkänns av Nationella Fronten. I Sverige har gränsridån dragits ner och Sverigedemokraterna jublar. I Polen visar regeringen kalla handen: Flyktingarna sprider smitta. I Tjeckien säger ledarna nej: Muslimer går inte att integrera i kristna länder.
Rädsla, feghet och en pinsam okunnighet om elementär psykologi präglar stora delar av det politiska ledarskapet i EU-länderna. Att spela på rädsla för det främmande är klassisk maktmanipulation: Där reagerar vi spontant med den intuitiva delen av hjärnan. I rädslan sluter vi oss samman och riktar vår energi utåt, mot de som inte är som vi. En av hakarna i feghetens och det bristande civilkuragets strategi är att trovärdigheten hos kappvändarna generellt är låg. Medborgarna vet vem som tydligast och envetnast har drivit frågan om de andra, de som inte är som vi: Det är de främlingsfientliga nationalisterna, inte de anpassliga.
När makthavarna är trängda och utan verkligt fungerande politik för att möta utmaningarna och som sista utväg närmar sig och rentav antar de främlingsfientligas politik, då stärks Sverigedemokraterna: De hade ju rätt från början trots att de under år efter år har hånats för inskränkthet och rasism av de som ansåg sig ha rena händer, säger sympatisörerna.
För 25 år sedan föll muren. Det delade Europa var ett minne blott. Gesterna var yviga och vi gick in i demokratins skördetid. Enpartistaterna gick i graven och friheten väntade miljontals människor som aldrig ens anat vad medborgerliga rättigheter och skyldigheter bar i sitt sköte. Vi i det västliga EU förespeglade dem en ny god tid med småborgerligt patriotiska och fredliga liberala åskådningar. Nu är det vi, vi i EU, som gäller, vår förening.
Men så blev det inte. Europa förblev delat, nu efter andra linjer än tidigare, men dock delat. Det ena EU, det västliga med djupa demokratiska traditioner, traditioner som i dag hotas. Det andra EU, det östliga, där demokratisk praktik och tanke är ytterst svag. EU:s inre ekonomiska fördelningssystem för pengar från de rika länderna i väst till de fattiga i öst: praktisk solidaritet för att minska sociala klyftor inom unionen. Men om solidariteten inte är dubbelsidig är det ingen solidaritet. Myntet har två sidor.
I flyktingkrisen säger öst nej: ansvaret är inte vårt! I väst säger makten nej: vi vill inte längre, vi vågar inte!
Lästips
Sebastian Haffner: En tysk mans historia.
Joshua Greene: Vi och dom.
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare