Populistiska strömningar växer fram med ambitionerna att till varje pris fånga det stora flertalets intresse, skriver Max Kern och exemplifierar bland annat med hur LO:s valfilm riktas mot ”vanligt folk”. FOTO: HOSSEIN SALMANZADEH/TT

Debatt: ”Egen populism ökar i det stora och i det lilla”

Inlägg utifrån

Det här är en debattartikel med syfte att påverka. Det är den externa debattörens egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Populism. Vad menar vi? Vi stöter och vi blöter. Vänder och vrider. Försöker förstå vad den är och hur den ska hanteras. Och betraktar den hela tiden på en armslängds avstånd utan att se att den i själva verket ligger väldigt tätt inpå.

Vi talar om fenomenet populism mest i termer av något främmande som kommer någon annanstans ifrån. Som en slags illvillig inkräktare som med locktoner förför vad som uppfattas som bottenskrapet – ”de som inte själva kan tänka”. Det är i varje fall bilden vi gärna håller upp – kanske för att övertyga oss själva om att vi inte är delaktiga i vad som sker.

Inget kunde vara mer fel. Det är också därför som ”populismen” inte går att hindra och är så skrämmande. Därför att den lever väl och frodas hos oss – i våra samtal och i våra verksamheter – inte utanför.

När LO nu släppte sin valfilm riktad mot vad man kallar ”vanligt folk” talar man till vad man uppfattar som den svenske arbetaren. Inget mer PK-trams här inte! Inget mer hbtq-tjafs! Med siktet inställt på den ursvenska majoritetsväljaren, där alla nu plötsligt blivit rödkindade och rågblonda, tågar LO stolt vidare. Inte en färgad person inom synhåll – inte ens någon liten sydeuropé. Det är inget misstag utan ett medvetet val. Man vill liksom vara den tilltänkta majoriteten till lags. Det är populism!

När nyhetsmedia gör sina scoop och avslöjanden gör man det också i samklang med tiden. Man hakar på och försöker efter bästa förmåga bekräfta de mångas föreställningar. När #metoo briserade i höstas skapades ett sug efter allt fler avslöjanden och media ställde sig genast på tå – och lät sensationslystnaden ta över – före moral och hänsynen till våra rättsprinciper – för sensationer och avslöjanden var vad läsarna önskade sig. Det är populism.

När nyhetsmedier mer än gärna valsar i takt med befolkningens minskande tilltro till politik och offentlig sektor och skapar nyheter som är tänkta att möta upp denna misstro – det är också populism. Och det är en slags populism som på sikt ytterligare undergräver tilltron till myndigheter, rättsstat och demokrati och därmed i förlängningen även drabbar de traditionella medierna själva. Vilket ju är olustigt – men följdriktigt.

De populistiska strömningarna kommer alltså inte i första hand utifrån – utan inifrån djupet av våra egna institutioner och verksamheter. De uppstår när de inte längre finns någon riktning. De kommer från ambitionerna att till varje pris fånga det stora flertalets intresse.

Vi ser därför nu hur populismen ökar såväl i det stora – som i det lilla. Både nationellt och lokalt. Hos oss själva och hos våra vänner. Men få skulle medge det. Det är det som är det problematiska.

Max Kern

Läs också

( 3 st )

Läs mer om dessa ämnen

DebattDemokratiPolitik
Relaterat